Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA FOLKMÅLEN.
49
kort konsonant1), i ty att ord ock former med ursprungligen kort
vokal + kort konsonant stå utanför de eljes gällande lagarne för
vokalerna i slutet af ord. Man får på detta sätt fara, tala, sova, lesa;
hara hare, fola fåle, sela sele, lioso strumpa, furu fura, viku vecka; eller
bara bära, lava lefva, nava näfve, staga stege, samt fårå, tålå, till ock med
bårå, låvå, Mnå, stågå, hoko eller huku haka, voko eller vuku vecka;
jämväl håmår hammare, kåpår koppar o. s. v., bredvid kaste eller kast
kasta, bite eller bit bita, granne eller grann, ende eller end, kiste eller
kist kista, klocke eller klock klocka2). Antagligen inträder härvid
cirkumflex, ehuru sådant icke är anmärkt. I verbet tjänstgör sing.
äfven som plural, ock reflexivet ändas på -s. Svaga fem. få -a i
best. formen: visa visan o. s. v. För målen i Trondhjems stift ock
Nordlanden är egendomligt att: tl ock si, så vidt af beskrifningen
kan förstås, uttalas som 1(1), 11 ock nn som J ock y (palatalt), altså
kvU gren, li21e för litle, fa/ fall, aje alla, mai? man, mit/e minne, äfven
Mi? den, mii? min, bestii? hästen (isl. hestin-n), komii? kommen (isl.
komin-n) o. s. v.3); inom vokalerna, att -a ock -e utom tilljämnade
former bortfalla, t. ex. kast kasta, bit bita, kist kista, grann granne,
snør snöre »ock andra ord» på -e, att -e också bortfaller i
trestaf-viga böjningsformer4); inom verbalböjningen, att starka verb ock svaga
I-verb med kort rot sakna all ändelse i presens, hvadan t. ex. bit
jag biter ock vi bita, tel jag täljer ock vi tälja, att öfriga I-verb
samt A-verben i pres. sluta på vokalen, t. ex. døme dömmer, kalla
kallar, att man har sådana tillj ämnade supiner som exempelvis beri
burit, fere farit, greve grafvit5), samt reflexiva supiner sådana som
vantes vants, syntes synts; i substantiven, att dat. sing. mask.
ock neutr. ändas på -a, obest. plur. af Å-stammar ock svaga mask.
på -a, best. plur. på -ann; femin. I-stammar i dat. sing. på -en,
obest. plur. på -e, best. plur. på -inn; svaga fem. i obest. plur.
på -a eller -å (-år), best. -an, -ån; best. neutr. plur. på -a eller -ann
(Nordlanden); dat. plur. i alla ord på -om; slutligen att man här
har adjektiv på -ått, -att, t. ex. bergått bärgig. För de
sunnan-fjälska målen, som för öfrigt äro tämligen heterogena, märkes
att: sl ock tl båda uppträda som sl, 11 ock nn kvarstå som sådana;
-a i ändeisen öfvergår till -e (e-mål) utom tilljämnade former; att
pres. i alla verb har ändelse, med eller utan -r; slutligen att man
i fjällbygderna har adj. på -utt(e), t. ex. bergutt(e) bärgig. I öster
ock söder träffas former, som påminna om eller rent af ställa må-
’) Det heter nämligen Aas. Gr. § 353, att »de aabne vokaler ofte udtales kort, som
om den paafølgende medlyd var fordoblet, f. ex. bite som bitte, drope som droppe,
mol som moll». 2) Aas. Gr. § 112—115, 162 anm. 3) Aas. Gr. § 39, 40. 4) Aas.
Gr. § 112, 352. 8) Aas. Gr. § 211 ock 214 anm. Jfr Alf. s. 137.
Antropologisha sektionens tidskrift. Bd 1. Nr 5.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
