Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA FOLKMÅLEN.
59
enhet; alltid under medgifvande, att underafdelningame äro mycket
skilda, så skilda, att de nästan hota spränga föreningen, dock ej
mycket mera olika än underafdelningame inom den nordskandinaviska
hufvudgruppen. Vill man invända, att iskånska på grund af den
karaktäristiska öfvergången från p, t, k till b, d, g efter vokal synes stå
närmare danska än småländska, så svarar jag, dels att skånskan från
denna synpunkt dock blott intager en förmedlande ställning mellan
småländska ock danska, enär, så vidt jag kunnat finna, de danska
målen icke vidare hafva b, d, g, utan resp. v-w-f, d-r-j, y-x-iv o. s. v. ;
dels att denna öfvergång i alla händelser är af yngre datum än den
nämnda förlusten af j ock inträdet af -e för -a, -i, -u. De gamla danska
lagarne, Skånelagen, de båda själländska, jutska lagen ock
Flensborgs stadsrätt, hvilkas i behåll varande uppteckningar alla
för-skrifva sig från tiden omkring år 1300, förete ännu blott
undantagsvis spår af denna öfvergång, som först under det följande
århundradet grep vidare omkring sig1), hvaremot redan i de
själländska ock jutska lagarne alla ändelser uppträda under skepnad af
ett färglöst -80 ock det nyss omtalade -j- är förloradt, alt i motsats
till Skånelagens språk. Ock dessa lagar äro, såsom Lyngby ock
Wimmer visat, affattade på de olika landsdelarnes dialekter; man
kan sålunda redan på 1200- ock 1300-talen skilja mellan samma
tre mål som nu : skånska, öarnes mål (själländska), jutska.
Skånelagens munart har, utom hvad som redan är anfördt, på svenskt
sätt inskott af b ock d i förbindelserna mr, ml, nr, lr, hvilket icke
finnes i de jutska lagarne, hvaremot dessa senare någon gång ha
att uppvisa i-omljud i pres. indik. af starka verb liksom nyjutskan, en
företeelse som för Skånelagen är alldeles främmande. I alla tre
munarterna hafva i allmänhet nomin. ock ackus. sammanfallit, men de
båda västra ha dessutom förlorat dativen, som i Skånelagen ännu är
i falt bruk. I Skånelagen sammanfaller åter i verben 1 sing. pres.
med de andra (-r), hvaremot i de jutska -r ännu tillkommer blott 2
ock 3 sing. I adjektiven har Skånelagen ännu ändeisen -ær (nom. sing.),
som i jutskan är försvunnen. De själländska lagarne intaga med
hänsyn till språket i viss mon en mellanställning mellan
Skånelagen ock de jutska, så att t. ex. -j-, inskott af b ock d, samt omljud i
pres. understundom finnas, ock lemningar af slutande -a, -i, -u, samt
dativ äro mindre sällsynta än i jutelagarne. Dessa äro å andra
sidan redan så långt komna, att de stundom bortkasta slutvokalen
liksom de nuvarande målen, så regelbundet i trestafviga ord (tapæth
’) Den äldsta handskriften af Skånelagen, cod. run., har t. o. m. intet enda
exempel på b, d, g för p, t, k. Se Wimmer, Navneordenes böjning i ældre dansk.
Kbhvn 1868. [=Wm. No.] S. 8 not; LbyUds. s. 13. På dessa båda arbeten stödja
sig följande underrättelser om de äldre danska dialekterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
