Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Bd I. Nr 5. — J. A. LUNDELL.
tappade, sitænd sittande). Man kunde tänka sig förhållandet mellan
de sydskandinaviska målen i allmänhet så, att småländskan, vid
bildningen af de nordiska rikena lösrykt från de andra ock hemma i
ett landskap, där naturen ock* sålunda också folkets lefnadssätt vida
skiljer sig från öfriga delar af området, minst deltagit i den
gemensamma utvecklingen, medan likartade förhållanden äfven vid
områdets andra ända i Sönderjylland lemnat spår efter sig. För
skånskan, som visserligen redan i de tidigaste minnesmärkena af danskt
språk — när man undantager runorna, som jag här lemnar utanför
undersökningen — rätt mycket afviker från munarterna väster om
Öresund, kan öfverflyttningen af de skånska landskapen från danskt
under svenskt inflytande, under äldre dagar för kortare tider,
genom freden i Roeskilde för alltid, väl ej hafva varit alldeles utan
betydelse.
Efter alt hvad jag hittils anfört, ordna sig altså de
nuvarande skandinaviska målen, när vi lemna isländska ock färöiska ur
sikte, i fem stora hufvudgrupper : norrländska (norska), till hvilka
sluta sig i öster gottländska, i väster västnorska, vidare
medelsvenska (svenska) ock sydskandinaviska (danska). Be medelsvenska
målen intaga i sin bildning så väl som i läge en medlande ställning
mellan de i norr ock söder om dem bosatta. Man kan från olika
ståndpunkt finna hufvudskillnaden mellan norr ock söder på
svear-nes norra eller götarnes södra gräns. Jag tror mig snarast finna
den på senare stället. Härmed må emellertid vara huru som hälst,
det nya skiftet drager sina rågångar i en annan riktning än den
på äldre språkförhållanden grundade indelningen i västnordiska
(norsk-isländska) ock östnordiska (svensk-danska). Denna
skiljaktighet mellan gammalt ock nytt kan bero på antingen en nyare
utveckling inom språken, hvarigenom deras ömsesidiga ställning
värkligen blifvit en annan; eller också på olika synpunkt ock
metod vid de olika grupperingarne. Det senare är synbarligen fallet
i högre grad än det förra. Olikheterna mellan östnordisk-svenska
ock västnordisk-isländska äro, utan hänsyn till runornas språk eller
forngutniskan, hufvudsakligen*) :
fornisländska: fornsvenska (-danska):
-ml, -mr, -mn, -lr, -nr; hl-, hr-, hn-; -mbl, -mhr,-mpn,-ldr,-ndr;l-, r-,n-;
ei, au, ey; (a), ia; samt e, o, o; (æ), iæ; samt
r-; o-, u- (i st. verb); -fn; wr-; wu- (i st. verb); -mn;
i-omljud i pres. sing. ock imperf.
konj. af starka verb,
’) Rydqv. I, s. 15—19. Save, Om 8pråkskiljaktighetema i svenska och
isländska fornskrifter. (Ups. univ. årsskr. 1861). Möbius, Ueber die altnord. sprache.
Halle 1872. S. 11—12. — Jfr Wimmer i Aarbøger f. nord. oldk. 1868, s. 284.
I i c k e i-omljud i motstående former,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
