Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA FOLKMÅLEN.
61
u-omljud i t. ex. örmum, sögur, icke u-omljud i motstående
for-köllum, kölluöum; slutligen mer; slutligen
2 plur. i verben på -J>; 2 plur. i verben på -n;
best. dat. plur. -unum; best. dat. plur. -umin.
Andra olikheter röja sig i assimilationen af konsonanter, i behandlingen
af JA-stammar m. m. Se vi på de nuvarande målen, så inskjutes
b i norska mål lika väl som i Sveriges ock Finnlands norrländska, d
ingenstädes; h före 1, n, r är förloradt, ock ia vanligen öfvergånget till jae
äfven i Norge1); v före r ock o, u finnes ock saknas ömsom på båda
sidor om Kölen; -mn är i Norge vanligare än -vn, u-omljud under
böjningen i Norge lika okändt som i Sverige; 2 plur. saknar i Norge särskild
ändelse, utgår i Sveriges norrländska mål ofta på -n, någon gång på -d
eller -r. Svenskans -n i 3 plur. konj. är längesen förloradt (utom
lagspråket), ock likaså -n i de andra former, där det förr fans i
motsats till isländska, utom ögon, öron2); dat. plur. ändas, så vidt han
fins i behåll, både i väster ock öster på -um (-om o. s. v.). Som
skiljemärke återstode altså nu mera nästan endast tveljuden, samt
i-omljudet i presens. Men ej nog härmed. Det »fornnordiska»
språket ock litteraturen äro, hvad än mot en sådan uppfattning blifvit
invändt, i första hand isländska, språket på Island utbildadt för
litterärt bruk, litteraturen till allra största delen författad ock
ned-skrifven af isländare. Af norrmän författade (eller afskrifna)
böcker förete »norskheter», bl. a. inskott af b, förlust af h före 1, n, r,
jffi för ja, v före o, u, -mn för -fn, 2 plur. på -ir; vr- finnes ännu i
poetiska eddan ock är äfven eljes ej alldeles främmande för Island ;
det svaga u-omljudet är ännu kring år 1000 ej fullständigt
genom-fördt på Island ock saknas vanligen i norska skrifter3). 2 plur.
ändas t. o. m. stundom på -n4). Ännu i 12:e ock 13:e århundradena
inskränker sig altså motsättningen mellan svenska ock norska
huf-vudsakligen till tveljuden ock i-omljudet i pres. indik. Island är
nu visserligen ett norskt nybygge, ock hvad detta nybygge af
gammalt bevarat, t. ex. hl, hr, hn, det måste under 9:e århundradet hafva
fannits i Norge, åt minstone någonstädes, snarast i Västlandet, där
äfven nu Aasen finner de fiesta öfverensstämmelserna med
isländskan, hvarifrån de fleste isländske nybyggare omedelbart eller
medelbart stammade, till hvars lag, Gulatingslagen, de isländska
rättsbruken närmast slöto sig, som före utvandringen genom sina
mäktiga höfdingesläkter ock sina förbindelser med de brittiska öarne
var den ojämförligt mest betydande af Norges tre hufvudde-
’) Aas. Gr. § 104. 2) Säve a. a. s. 13. Rydqv. I, s. 345 ff. ; II, s. 232 f., 449. 8)
Mö-bius a. a. 8. 15—18. Vigfusson i företalet till Eyrbyggja saga, Leipz. 1864, s.
XXXIV—L. Rydqv. I, s. 19—22; IV, s. 171 ff., 257 f. 4) Petebsen, Det danske, norske
og sv. sprogs hist. 2. Kbhvn 1830. S. 68, 91.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
