Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA FOLKMÂLEN.
67
oberoende folkmål. Att man jämväl här måste taga i beräkning
möjligheten af nyare störningar, är tydligt, liksom att enskilda ord, i
fråga om hvilka invärkan af okända faktorer icke kan öfverskådas,
härvid ej få vara bestämmande. En intressant punkt i denna
undersökning är frågan om de nutida småländska eller i allmänhet
sydsvenska — ock man kan gärna säga sydskandinaviska —
diftongerna. ei, ai, oi o. s. v. i Småland, Västergötland ock Halland
anses af Rydqvist gamla, af Lyngby nya ’). De sydsvenska målen,
liksom bland de danska åt minstone jutskan, äga en stor mängd
otvifvelaktigt nya diftonger -) ; ock man kan vara tämligen säker
på att om ei, ai o. s. v. icke af gammalt funnits, skulle de i alla
fall nu finnas, lika väl som alla de andra. Den sydskandinaviska
böjelsen för tveljud synes sammanhänga med folklynnet: någonting
godmodigt, naivt, bekvämt, formlöst i motsats till uppsvenskens
styfva ock mera afmätta väsen med mer eller mindre skarpa
kanter. Nu härleder sig diftongbildningen just från en brist på
precision, från en sorglöshet, som icke bryr sig om dylika småsaker,
under det för den enkla vokalen kräfves att fort ock skarpt ställa
in språkvärktygen för den funktion, hvarom är fråga, fasthålla
ställningen, medan vokalen varar, ock sedan hastigt öfvergå till
den nästa. Den abstrakta formeln för undersökningen skulle efter
Lyngby vara: 1) om sydsvenskt ei, ai o. s. v stå för sv. e = isl.
ei + sv. e = isl. i, e o. s. v., så är tveljudet nytt; 2) om sydsvenskt
ei, ai o. s. v. stå för sv. e = isl. ei, men för sv. e = isl. e o. s. v.
antingen enkel vokal eller ett tveljud, som från det förra är skildt,
så är tveljudet gammalt. Vid den första formeln är dock att märka,
att sv. ë, som icke motsvarar äldre tveljud, mer än lätt kan hafva
blifvit sådant genom analogiens makt, hvadan också kan hända, att
man aldrig kommer i tillfälle att använda den andra formeln.
Alt detta måste mellertid närmare undersökas ock därförinnan
de nutida målens ordförråd ock former fullständigare ock
noggrannare upptecknas, än hittils skett. Mellertid är man för äldre tid
icke inskränkt till landskapslagarne. De yngre runornas språk
borde efter sin uteslutande lokala karaktär bättre hafva undgått
»riksmålets» utjämnande värksamhet. Runspråket är mellertid
genom bristfällig ljudbeteckning, talrika förkortningar, felristningar,
senare åvärkan på minnesmärkena ej lätt åtkomligt; materialet
dessutom både med hänsyn till ordförråd ock former jämförelsevis
tarfligt. I alla fall måste man afvakta en ny kritisk samling at
runinskrifterna, hvartill bidrag nu finnas vidt spridda i särskilda
’) Rydqv. IV. s. 141—144. Lyngby i Antiqv. tidskr. 1858—60, s. 238—241. Jfr
L^ffler i Sv. landsm. I, s. 281, som sluter sig till Rydqvist ock undanrödjer
Lyngbys invändning i fråga om aila elda. 2) Jfr Alf. s. 124 132.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
