Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 Bd 1. Nr 5. — .t. a. lundell.
grund, somliga utan någon, behöfva inga ord vidare spillas.
Mel-lertid kommer H. Hildebrand med ledning af fornsakerna till
åsikter, som i flere fall Öfverensstämma med den norska skolans^).
Den äldre (ock mellersta) järnåldern tillhör göterna; deras kultur
är sydgermansk, d. v. s. står i arkeologiskt samband med mellersta
Europa (norr om Alperna), ock företer i sin konstindustri romersk
smak. Götarne invandra söderifrån ock finnas vid början af vår
tideräkning utbredda öfver Danmark, Sverige ända upp t. o. m.
Medelpad ock Jämtland, talrikast likväl i Götaland, samt Norge.
Den äldre järnålderns etnologiska ställning är osäker, götarne äro
dock knappast af skandinavisk rot. I Danmark dukade de längre fram
under för en »dansk» invandring. Svearne kommo senare från öster,
deras hufvudland är Uppland. Äldre järnåldern upphör i
Svealand kring år 400; från ock med denna tid sprida sig svearne
er-öfrande först öfver östra götalandet, så äfven öfver västra,
slutligen också öfver Norge ock Danmark med Jutland.
Sveaelemen-tet finnes ingenstädes rent, om ej möjligen i sydöstra Uppland; i
alla öfriga delar af Norden är det nordiska folket, det svenska
lika väl som det danska ock norska, uppkommet genom en förening
af nord- ock sy dgermanska elementer [= af svear ock götar], af
hvilka de förra blefvo de herskande. Den af H. Hildebrand
framstälda uppfattningen om förhållandet mellan götar ock svear
i förbindelse med äldre ock yngre järnålder med afbrott mellan
båda tyckes vara den för närvarande allmänt antagna2). Efter
den senare framställning af ämnet, som Montelius för ett par år sedan
gifvit, skulle dock i fornfynden tillräckliga skäl ej finnas för
antagande af ett dylikt tvärt afbrott med ty åtföljande invandring
ock utbredning af ett nytt folk, utan den yngre järnåldern
lämpligen förklaras som en fortsättning af den äldre;{). Finnas
förut-sättningarne för yngre järnåldern icke i den äldre, så finnas de,
så vidt man vet, icke häller någon annanstädes. Redan förut hade
mellertid den norska historikern Sars4) uppträdt som fullständig
tviflare i fråga om dessa skilda »kulturer» ock invandringar. Han
finner det antagligast, »att både äldre ock yngre järnåldern
tillhöra samma stam ock gifva vittnesbörd om samma folks under tidens
lopp ock efter utvecklingens kraf växlande seder ock bruk. Dessa
folk hafva varit underkastade olikartade påvärkningar ock haft
olika mönster för sin konstflit eller handtvärksdrift; vissa förbin-
’) Svenska folket under hednatiden. 2 uppl. Sthm 1872. Kap. 5 ock 6.
2) Hon återfinnes i Odhners läroböcker i Nordens historia, hvilka i Sveriges
skolor nu nästan uteslutande brukas. 3) Sveriges hist. Linnströms förl. I, s. 238
f. Montelius finner det äfven åt minstone oafgjordt, om vid äldre järnålderns
början någon ny invandring ägt rum. 4) Udsigt over den norske hist. I. Kap. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
