Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1. Om Färöarna. Af THEODOR NORDSTRÖM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Bd. I. Nr. 1
THEODOR NORDSTRÖM
äro fjällen lodräta, men mot dalarne och sunden stupa de med en
vinkel af 5°—20° frän horizontalplanet. Sluttningen är dock ej jernn
och oafbruten, den är tvärtom terassformig, sä att man vid
fjällsidornas bestigande ena stunden måste klättra upp för mycket branta
stenväggar af 15—30 meters böjd och deremot den andra temligen
lugnt kan vandra framåt. Dessa afsatser kallas på öarna »hamrar»
och äro på olika öar af olika höjd. På Suderö, den sydligaste bland
öarna, äro de lägre, på Norder-öama högre. Sluttningarna mellan
hamrarne äro alltid betäckta med större eller mindre massor lösa
block och stenar, som nedstörtat från de ofvan liggande fjällen, och
nere vid fjällens fot, i dalsidan, blifva ofta dessa stenmassor mycket
betydande.
Äfven de toppar hvilka höja sig öfver högslätten äro
terassfor-miga. Den högsta bland dem, Slattartindur på Österö, är 882
meter, Skjellingfjeld på Strömö är 763 meter, samt Nakkin och
Kvanna-fjeld på Suderö 544 meter hvardera.
Dalarne, som äro nedskurna i det färiska höglandet, äro relativt
få, och utgöra de egentliga boningsplatserna. Man märker två slags
dalar, dels sådana som gå tvärs öfver öarna, oftast i NV—SO
riktning, dels ett slags halfrunda mot hafvet eller sunden öppna
fördjupningar. De senare kallas bottnar (botnir), och hafva stor likhet
med en romersk arena skuren midt itu efter sin kortare axel.
Enligt Forchhammer äro de genomgående dalarne produkten af hafvets
inflytande, medan bottnarne åter äro bildade genom atmosferiliskt
vattens inverkan. Jag har dock sett åtminstone en botten på Suderö,
som är uppkommen genom en förkastning nedåt. Vanligen löpa
utefter längdaxeln af dessa bottnar större eller mindre bäckar.
Bott-narnes sidor höja sig äfven terassformigt, och ju högre upp man
kommer, desto längre blir bottnens längdaxel relativt till den
kortare axeln, hvarigenom den eliptiska formon blir allt mer skönjbar.
Färöarna äro utmärkta genom den ovanliga rikedomen på källor
och bäckar, öfverallt framqvälla i dalsidorna talrika större och
niindre vattusprång, som småningom samla sig till bäckar, hvilka
hoppande utför hamrarne, ofta bilda ganska pittoreska vattenfall.
Den bergart, af hvilken Färöarnas fjäll utgöras, är, enligt
Forchhammer, på de norra öarna en trapp-porfyr, som på Suderö öfvergår till
en stundom mandelstensartad basalt, såsom jag sjelf haft tillfälle
iakttaga. Dessa till färgon mörkgrå bergarter bilda nästan
horizon-tela eller ock endast svagt lutande bäddar, som skilda genom ett
rödaktigt, mjukare lager af en hårdnad lera äro skarpt begränsade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
