Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1. Om Färöarna. Af THEODOR NORDSTRÖM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FÄRÖARNA
3
strömmar börja nämligen först oeh sluta äfvenså först på östra sidan
om landet. Så t. ex. om vestfallet börjar i Naalsö-fjorden kl. 10
nymånenatten . och går med en fart af c:a 6 engelska mil i timmen,
kommer denna ström till Vestmanhavn 4 timmar senare eller kl. 2
på morgonen, men då hvarje strömfall varar 6 timmar 12 minuter,
upphör vestfallet i Naalsö-fjorden kl. 4 t. 12 m. på morgonen och
östfallet vidtager efter en kort »kirringr eller stillestånd. I
Vestman-havn är åter vid denna tid fullt vestfall, som ej slutar förr än kl.
8 på morgonen. Sålunda råda på dessa tvenne ställen under flere
timmar olika strömfall. Gör åter landet en bugt eller en vik, löpa
derinne tvenne motsatta strömmar, stundom än flere och båtar kunna
gå ut och in i samma vik med olika strömmar. Då vidare, såsom
ofvan nämndes, strömmen stundom kan gå med en hastighet af 6—8
engelska mil och än mer, är det lätt att inse, hvilken ofantlig
betydelse dessa förhållanden ega för samfärdseln och navigationen kring
och mellan öarna. Vill man t. ex. från en punkt belägen något längre
bort åt vester från Thorshavn segla till sistnämnda ställe och hafva
nytta af strömmen, tjenar det ej till något att gå ut med östfall, som
dock är medström, ty man möter snart vestfallet och hindras i sin
färd, utan man bör segla ut mod vestfallet, som är motström, men
under dettas fallande eller sista timman, då man snart får östfall,
som hjelper till på resan. Deremot om man vill resa åt vester från
Thorshavn, kan man resa mot slutet af ett vestfall i Thorshavn och
dock hafva denna medström hela tiden Den som ej gör sig härmed
noga hemmastadd får ofta dyrt betala sin okunnighet vid seglingen i
närheten af dessa dimhöljda, branta och otillgängliga kuster.
När man nalkas Färöarna, kunna redan på många mils afstånd
deras töckenhöljda bergstoppar urskiljas, och ju närmare man kommer,
desto högre resa sig de lodräta klippväggarna ur hafvet. Den
väldiga bränning, som ständigt piskar bergens fot, låter på långt håll
höra sitt dån. Strömmen griper snart fartyget och navigationen blir
ganska svår, isynnerhet nattetid, enär fyrinrättningar alldeles saknas.
De djerfva, på hafvet uppfostrade öboame skynda dock alltid gerna
seglaren till mötes och lotsa in honom i någon af de goda hamnar,
som flerstädes finnas på öarna.
Färöarna äro ett bergland, som på en medelhöjd öfver hafvet
af c:a 300 meter bildar en högslätt, öfver hvilken dock resa sig mera
enstaka borgspetsar (»tindur»), Denna högslätt är genombruten af
relativt enstaka dalar, hvilka, då deras bottnar ligga under hafvets
nivå, bilda sund, vanligen gående i NV—SO riktning. Mot hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
