Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1. Om Färöarna. Af THEODOR NORDSTRÖM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
Bd. I. Nr 1. –- THEODOR NORDSTRÖM
ârtullar samt fasthâllas af remmar af grindhvalshud. Ärorna är»
omkring 10 fot länga med mycket tunna och ovanligt smala blad,
hvarigenom man lätt kan klyfva en våg. Rodor brukas i allmänhot
oj, men väl en styråra, segel användes endast i godt väder och har
då form af vanliga latinsegel. I dessa båtar trotsar Färingen, ehuru
ofta förande tung last, ganska svåra väder och reser långt ut till
sjös på fiske. Fisken sökes dels ute på öppna hafvet, på så
kallade-»meed» eller grundare platser, der det är godt om krustaceer och
andra sjödjur, dels ock inne i fjordarne. Flero man slå sig
tillsammans till ett båtlag, såsom t. ex. 6 eller 8, allt efter det afstånd
från kusten på hvilket fisket skall bedrifvas eller vädrets
beskaffenhet. De gå till sjös tidigt om morgonon och om lyckan är god
kunna de redan ej allt för långt fram på dagen återkomma med
full last. Fordom brukades till fångsten handsnören, en 60—80
famnar lång lina, i hvilkens nedersta ända ett blylod till sänke och
ett finare snöre med kroken voro fästade. Nu begagnas långlina.
Denna är 60 famnar lång och på hvar famn försedd med krok som
fästes genom ett snöro af circa två fots längd. Till en något så
när väl utrustad båt höra 6 sådana linor, som fästas vid hvarandra,
hvadan således en båt kan lägga ut en linlängd af 360 famnar. Til]
agn brukas färsk fisk eller i brist deraf till en början färkött, men
så snart den första fisken fångats användes dess kött till bete.
Fi-skarne öppnas i båten och ineifvorna kastas ut för att qvarhålla
liskon i granskapet af båten. Den fisk som egentligen fångas på
detta sätt är torsken eller kabliauen (Gadus morrhua), långan m. 11.
Seien, äfven den en torskfisk, är också föremål för liflig fångst
särdeles inne i bugterna och utgör on ej oväsendtlig del af Färingens
födoämnen. Seifisket bedrifves under de ljusa sommarnätterna med
fina linor på spön. 5—6 man sköta redskapen, under det en man
sakta ror båten framåt. Torsken fiskas mest i mars och april,
seifisket börjar kring pingsttiden och varar in på sommaren.
Hälle-flundra och sill fångas äfven i ej obetydliga mängder. De senare
tagas i vanliga sillgarn. När fisket slutats och båten kommit till
lands, aftages först tionde-fisken, och den fisk som enligt bruket
skall tillfalla fattiga eller bedagade personer inom kommunen. Derpå
delas det öfriga mellan manskapet, hvarvid äfven båten d. v. s. dess
égaré får on särskild del. Af den fisk hvar och en sålunda
erhåller aftagor han hvad han för eget husbehof kan behöfva, det
öfriga går till handelsmannen och förvandlas i kaffe, vrhisky o. dvl.
En del af fisken förtäres nämligen på öarna, men det mesta af tor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
