Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 12. Om terrainlära. Af J. F. N. AROSENIUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Bd I. Nr 12. — J. F. N. AROSENIUS.
Vida större uppmärksamhet än parallel- ooh meridian-systemet
förtjenar en annan, ungefär lika gammal, lära, som ur
vattendragens lopp beräknar höjdernas sträckning. Hela systemet utgär
frän den sats, att hvarje vattendelare bildar en höjdsträckning,
hvilket sa till vida är obestridligt, att hvarje punkt af
vattende-laren är högre än de, som midt för samma punkt äro pä ömse
sidor om vattendelaren belägna. Vid tillämpningen häraf kom man
snart pä afvägar, som icke hade behöft följa af grundsatsen och icke
bekräftas af erfarenheten. Man sökte höjder endast vid vattendelame.
Man fäste sig allt for öfvervägande vid landthöjdens lutning mot
dalbottnen och hehandlade endast som bisaker dalens egen höjd öfver
hafsytan samt landthöjdens egna ojemnheter. Landtryggarnas
betydenhet uppskattades efter storleken af de nederbördsdistrikt eller
dalar, som af dem åtskiljas. Slutligen afbildades hvarje landthöjd såsom
en smal ås längs efter vattendelaren. Alla dessa åsar inom samma ö
eller fastland sammanhängde utan afbrott eller sänkningar och liknade
således tillhopa ett träd med stam, grenar och qvistar : äfven i det
fallet, att grenarna antogos öfver allt småningom minskas, i samma
mân de aflägsnade sig frän stammen. En följd af åsarnas
sammanhang var, att man, om möjligt, gerna hade velat hos vattendragen
förneka alla strömklyfningar eller sä kallade bifurkationer.
Denna lära har af motståndare i Sverige brukat kallas
dssy-stemet, hvaremot anhängarne icke ville veta af något namn alls,
emedan de ansågo systemet vara det enda rätta och möjliga. Om
ofvan anförda benämning här fortfarande begagnas, sker det icke
af någon otidig retsamhet, utan för korthetens skull och i brist
af någon annan.
Såsom systemets upphofsman anses franske generallöjtnanten
Bourcbt (Bouruubt skrifves namnet af andre), född vid början af
förra århundradet. I förbigående kan nämnas, att när Boureet,
på grund af de regler han trott sig upptäcka, tillsände den i
Portugal kommenderande franske generalen några förmodanden om
detta lands höjdbildning, tog fältherrens biktfader ganska illa vid
sig öfver sådant otyg, som smakade af spådomskonst.
Emellertid tillämpades af Boureet och hans lärjungar det
nyfunna systemet endast å de större bergskedjorna. Man gjorde
äfven en skilnad mellan berg och jordhöjder. Till alla jordytans
höj dförgreningar utsträcktes systemet något senare af Buache
(Géographie physique. Mémoires de l’Académie de Paris 1752). Bergen
betraktades såsom jordkroppens benbyggnad (charpente du globe
eller ossature du globe), begrepp, som lära återfinnas redan hos
Plinius. Buache ansåg landtryggarna strålforinigt utgå’frän
bergknutar, åt hvilka lian dock, eget nog, gaf namnet plateau, som lä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
