Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 12. Om terrainlära. Af J. F. N. AROSENIUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om terainlJra.
23
dalsystemen påminner om en af vinden krusad vattenyta ofvanpâ
ganial dyning frän ’ett annat häll.
I dessa remnor liafva nu vattnen sökt sig väg, stundom i
zigzag, stundom till stor förvillelse för terrainliiran, enär det händer
(såsom i Vester-Dalarne och Hedemarken), att de icke följa
landets allmänna lutning, utan till en tid gå vinkelrätt mot denna,
ungefär som när man vid ängsvattning ser en rännil ledd längs
ut efter sidan af backen, ej tvärs för.
Man har nu en gång kommit sig till att kalla ett vattendrags
begynnelse för dess källa, ehuru det är bekant, att ytterst fä
verkligen komma ur källor, livareinot de flesta afrinna ur sjöar, kärr
och mossar. Källsprång i egentlig mening pläga med någon
uppmärksamhet kunna uppletas nedanför sjö eller mosse, hvars vatten
silats genom jord eller sand. Det är intet tvifvel, att äfven andra
märken finnas, hvilka ända till våra dagar såsom skråhemlighet
bibehållit sig hos brunnsletare, fast än dessa med slagruta
bortblanda saken. Stundom upprinna källor, der en profan minst skulle
förmoda. Den oegentliga benämningen källor, för att beteckna
vattendrags ursprung, bibehålies här i brist af bättre. Araberne
säga: »flodens hufvud» (Ras el wad).
Hvar nu dessa källor sjelfva få vatten ifrån, bar varit länge
och lifligt omtvistadt. Detta ämne lärer ega en hel litteratur,
men hör knappt hit. Man synes numera böjd att stanna vid den
’äldsta, enklaste och naturligaste förklaringen: regn och snö (icke
till förglömmandes dagg och dimma). Invändningarna hafva annars
varit både många och spetsiga. Särskild uppmärksamhet förtjenar
mossarnas bildning, helst sakkunniga intyg knappt lemna något
tvifvel, att den allt jemnt fortgår och sprider sig; att odlingen,
trots alla skenbara segrar, knappt förmår i det hela hålla stånd
mot denna tyst arbetande, fiende; att, i män af hans inkräktningar,
luftstrecket bevisligen blifvit råare, kyligare, fuktigare. Om man
också ieke kan obetingadt biträda den erfarne veteranen Allwins
något vågade hypotes om mossarnas uppkomst, så måste dock hvar
och en, som haft tillfälle att se dem i högre bergstrakter, erkänna,
att de vanliga förklaringarna äro alldeles ohållbara. Man tycker
sig hafva sagt allt, när man definierar: »Mossar, (myrar, kölar)
hafva varit dels sjöar, dels sluttande vattensjuka ställen, hvaröfver
vattenväxter grott tillhopa». Men mångenstädes kan ögat icke
upptäcka någon rimlig anledning, hvarför en bit af sluttningen
skall vara vattensjuk, och en annan icke. Ämnet anbefalles
vänligen till utredning af dem, som vederbör.
Allmänna lagar för vattendragens riktning har man sökt på
flere håll, men med ringa framgång. Äfven i detta fall hade Buf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
