Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 12. Om terrainlära. Af J. F. N. AROSENIUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Bd. I. N:r 12. — j. f. n. arosexius.
sammanhanget, äro väggarna branta och skrofliga. Denna art
dalbildning lärer utomlands vara den minst allmänna och
förekommer der vanligen blott i smått. Ett undantagsvis något mera
storarartadt exempel är Rliendalen frun Basel till Bingen.
Der-emot skulle (enligt en uppgift, som här hänskjutes till sakkunniges
bedömande) i Skandinavien, synnerligast i Norge, förhållandet
förekomma i stort inom de lagrade urbergsarternas område.
C) När den ena sidans skikter slutta moi oeh den andra från
dalbottnen. Detta händer oftast vid gränsen mellan tvä öfver
hvarandra liggande bergarter.
Tvärdalarna skilja sig genom många märkliga kännetecken
frän längddalarna. Dâ de alltid genomskära skikten under en mer
eller mindre nära rät vinkel, sä uppträda de ständigt som luckor
i det ursprungliga sammanhanget, och deras väggar, hvilka bildas
af skikthufvudena, visa sig branta och splittrade. Under det att i
längddalar floderna merendels fl.yta stilla och likformigt, äro
tvärdalarnas vattendrag vilda och forsande. Deras dalbottnar sänka
sig trappvis. De jemnare afsatserna hafva en gäng varit sjöar,
af hvilka ej sällan ännu finnes en qvarlefva. I öfrigt bildas
dalbottnen af sand och kullersten i vågräta lager, oeh å sidoväggarna
synas ännu stundom vattenmärken.
Pä Skandinavien, hvars hälleberg för det mesta icke äro livad
några författare kalla *klastiskai>, passar hela detta syrstem af
längddalar och tvärdalar icke rätt väl. I dess ställe hafva vi här en
annan alldeles egen art af dalgångar, och deras antal är legio. Det
ser ut, som hade den gamla, oftast nakna, hälleytan, hvaraf vårt land
består, en gång i fornverlden svalnat, torkat, krympt och spruckit i
otaliga remnor, som antingen gå från vester till öster, eller ännu
vanligare från nordvest till sydost. Norges fjordar oeh Norrlands
elfdalar äro de märkligaste exempel, men i smått upprepas det
samma öfver hela landet. I mellersta Sverige korsa de både arternas
strykningslinier livarandra och bilda rhomboidiska rutor. Man kan
på Finspångsbladet af Generalstabens karta öfver Sverige se en
sådan ruta (sydvest om Glan), som tyckes hafva alldeles sjunkit, så
att der blifvit slättmark. Vid ofvan nämnda korsning äro de
strykningar, som gå i öster och vester, betydligast, men ändå icke så
säkert äldst. Hit höra Göta kanals dal, Bråviken, Kolmården,
begge trappstegen mot Nerikesslätten (ofvan och nedom Tisaren),
norra Hjelmaren och dalen derifrån till Mariefred, Käglan,
Mälaren och en dalgång från Upsala till Norrtelge: enligt sägen
gammal segelled. Mälaren, hvars hufvudriktning är någorlunda i öster
och vester, blifver genom de i NV—SO strykande smärre
dalgångar tandad som ett sågblad. Hela sammansättningen af de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
