Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wanås. Gryts socken, Östra Göinge härad, Kristianstads län. Af August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STENSKA SLOTT
uppskattad. Olof Granberg har behandlat 47
af taflorna i sitt stora märkliga arbete »Les
collections privées de la Suède (1886), och Georg
Göthe har öfver densamma författat en utförlig
beskrifvande katalog »Tafvelsamlingen på Vanås»
(1895). Af utländska konstkännare, som
personligen studerat densamma, vill jag nämna Karl
Madsen i Köpenhamn och Hofstede de Groote
i Amsterdam. I förbigående bör slutligen
anmärkas, att på Wanås finnas en del andra taflor,
som ej ingå i fideikommisset. En noggrannare
skildring får jag ej här tillfälle att lämna. Blott
s
Nicolas Eliasz: Mansporträtt.
en och annan vink om arten och värdet af de
förnämsta taflorna.
Redan i den förutnämnda trapphallen
mottagas vi af trenne utsökta porträtt: en herre och
två damer från 1600-talets förra hälft, klädda i
tidens modedräkt, i hvilken de väldiga styfva
pipkragarna utgöra det kanske mest
karaktäristiska momentet. De större porträtten
(midjebilder) framställa en förnäm holländare och hans
hustru. Finmåleriet och den ytterligare
detaljeringen — märk t. ex. spetskråset å
damporträttet — vittna om en äldre skola. Den
berömde Miereveld i Delft — skaparen af det
populäraste Gustaf II Adolfs-porträttet —
ansågs förr som deras upphofsman, tills man på
dukarnas baksida upptäckte en äldre påskrift,
80
som upplyste om, att mästaren var den
egentligen först i våra dagar uppmärksammade
Nicolas Eliasz i Amsterdam, en äldre samtida till
Rembrandt. De bära årtalet 1631. Ljuset faller
på de stora hvita kragarna samt ansiktena, hvilkas
modellering är genomförd med osviklig säkerhet.
Svarta och bruna toner dominera i dräkter och
bakgrunder. Med dylika stolta, värdiga skapelser
inledes alltså det stora holländska porträttmåleriet.
Minst ett par årtionden tidigare hade äfven i
Belgien en ny aristokratisk porträttkonst sett
dagen. Hos Rubens och van Dyck kom, som
Nicolas Eliasz: Damporträtt.
bekant, den måleriska principen till fullständigt
genombrott. I Holland var det Frans Hals
och hans krets, som befriade målarkonsten från
den dröjande arkaismen. Prof på det
flamländska porträttet ha vi på Wanås i bröstbilden
af en ung dam (i hallen). Det måleriska
uppfattningssättet är där betydligt friare, och vi få
en föreställning om den varma Rubenska
koloriten. Den brunögda skönheten har dock säkert
ej målats af den store färgmästaren själf, men
väl af någon från honom inspirerad konstnär,
måhända af Simon de Vos. I samband med de
nu nämnda porträtten kunna vi upptaga den
stora bild, framställande en flöjtblåsare af Adrian
Hannemann, som ses i förmaket i öfre våningen.
Den är ett arrangeradt porträtt, ett genreporträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
