Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Apertin. Kils socken och härad, Värmlands län. Af Fredr. Lilljekvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
QAPER
TINV
dam närmare, skall finna att hon var bättre än
sitt rykte, sådant folkfantasien målat ut det; hon
var en kvinna af den gamla svenska typen, som
kraftfullt skötte gods och gård, som ofta
tvingades föra ett strängt regemente, men som i
grund och botten hade ett varmt hjärta. Några
utdrag ur hennes boskillnadsansökan äro
karakteristiska;: »Det lärer vara allom bekant, som uti
vårt hus haft umgänge, huru jag sökt med all
flit och sparsamhet besörja den delen af vår
hushållning som min omsorg berört och att
därifrån ingen anledning till skuld sig leda kan,
— — och väntar jag med trygghet min mans
borgenärers bifall till min ansökning, som jag icke
undertecknat någon min mans skuldsedel eller ens
söker utur boet mig förbehålla den del, som efter
lag en hustru tillfalla borde».
Apertin-arkivet innehåller
massor af handlingar, hvaraf
framgår att hon till sin sena ålders
dar själf tagit del och initiativ
till inlagor, om betungande
postföring, för hög vägskatt, om
vattenreglering, klagobref och
processer i stor mängd mot
timmerhandlare för skador å
dammar och hinder för laxfiske
o. s. v. Man mötes afven af
många bevis på hennes stora
ordning; som ett lustigt exempel
må nämnas följande tryckta
plakat: »Inga Swinkreatur,
hvarken af Mina eller Mölnarens,
får komma in uti Öwarnbruket»
(undertecknadt) SARA CATHA-
RINA LINROTH.
Pigorna fingo ej vara ute efter kl. 9 på
kvällen vid äfventyr att stå i stocken; från 1793
finnes ett sockenstämmoprotokoll »att om dans
sker hos någon af Apertins eller Lökenes
torpare, skola de sitta 2 helgdagar å rad i
stocken». Det var en sträng hustukt, som dock ej
torde ha varit så obehöflig.
Sara Cajsa Linroth dog 1826 i sin gård i
Karlstad. Hennes efterlämnade son, kaptenen
grefve Carl Gustaf Löwenhielm, hade af Sara
Cajsas föräldrar blifvit insatt till
fideikommissarie af Longs egendom i Värmland, hvilket
han tillträdt 1796 vid sin mormoders, Brita
Cajsa Stedt död. Af denna anledning hade
Sara Cajsa Linroth utarrenderat Apertin från
1819 till sin sondotters, Charlotte Löwenhielms
man, öfverstelöjtnanten Emil Adam von
Gertten. Efter hans död 1844 bebodde och
förvaltade äfven hans efterlefvande maka egendo-
Fru Anna Öman
född Hamberg.
men ända till sin död. Hon var i mångt och
mycket lik sin farmor, den riktiga
»AÄpertikäringa», både i duglighet och myndighet,
hvarför hon ock hopblandats med henne; på så
sätt har legender och traditioner och händelser
ur bådas lif hopflätats till historierna om
»Apertikäringa», t. ex. i Frödings »Grefvinnan på
Gampertin».
Grefvinnan von Gertten dog 1875 och
Apertin blef nu, efter att i nästan halftannat sekel
hafva tillhört den grefliga Löwenhielmska
släkten, af arfvingarna försåldt till brukspatronen
Helfrid Uggla, af den kända värmländska släkten.
Redan år 1880 såldes egendomen till
rättskemisten professor N. P. Hamberg i Stockholm,
hvilken efter ett år öfverlät köpet på sin måg,
löjtnanten vid Värmlands
regemente, Ernst Oman. Efter hans
död öfvergick egendomen i
hans hustrus, Anna Öman, och
ogifta barns ägo. Fru Öman
öfvertog själf egendomens
skötsel och till förvaltare har hon
nu sonen, agronomen Karl Öman.
Apertins gård och trädgård
har en säregen belägenhet,
hvilken i rikt mått bidrar till den
egendomliga stämning, som
hvilar öfver gården i sin helhet.
Ekman säger i sin värmlands-
beskrifning: »Apertin har en
ganska behagelig belägenhet
litet norr om kyrkan. Det är
till en temmeligen vidd af tvenne
djupa dalar nästan alldeles
omgifvet, hvilka såsom ett slags
förskansning för själfva gården kunna tjäna. Dessa
behageliga dalar äro med en mängd stora och
skuggerika björkar beväxta, och ned uti dem
gör den där uppväxta alskogen liksom en
försvarsmur, genom hvilken man med möda på
åtskilliga ställen skulle kunna sig framtränga.»
Dessa dalarmar, bildade genom vattnet och
förut uppdämda, sammanflyta till en dal och bilda
sålunda liksom en ö, till hvilken öfver den ena
dalarmen en 30 meter lång bro på stenkistor
leder. Denna naturformation gör ett
egendomligt medeltida intryck af konstgjorda löpgrafvar,
gräfda till försvar, och den täta kransen af alar
liknar en pallisadering, just som Ekman skildrar
dem.
Från bron, som ännu hvilar på de gamla
brokaren och ännu har i behåll sina järnstolpar
och kedjor, för en lång allé upp till
byggningen, som med sina flyglar inhägnats till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
