Si drömmaren kommer där,
sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.
| |
|
På ensliga stigar vill drömmaren vandra
och är icke lik oss andra.
| |
|
Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga,
att sol och måne och stjärnor för honom buga.
| |
|
Han är vår faders käraste son,
kommer och låter oss slå'n!
|
|
