Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänner i Zanzibar, fingo äfven mottaga många hjertliga
välönskningar och välvilliga afskedshelsningar af sina talrika vänner.
Vid slutet af Ramadan, muhammedanernas fastemånad,
infunno sig wangwanaerna, trogna sitt löfte att då vara i
ordning, med sina knyten och mattor för att gå om bord på
fartygen som lågo och väntade på dem. Då deras vänner
talrikt infunnit sig för att taga afsked och gifva dem de sista
vänliga goda vinkarna och råden, var det nästan omöjligt att
bland den stora massa som trängdes på stranden kunna urskilja,
om alla som skulle följa med mig voro till städes eller att
upptäcka hvilka som icke kommit. Största delen af dem voro
särdeles lifvade, och jag drog deraf den slutsatsen att de ej glömt att
med starka drycker stålsätta sig mot skilsmässans kritiska ögonblick.
Så snart hvartdera af fartygen intagit tillräcklig last, fick
kaptenen befallning att lägga sig för ankar längre ut från
stranden och der afvakta signalen till affärden. Kl. 5 e. m. den 12
November hade 224 karlar svarat vid namnuppropet, och fem af
de arabiska fartygen, lastade med menniskor, kreatur och förråd
för expeditionen, väntade otåligt att få hissa segel. Det sjette låg
närmare stranden, färdigt att taga mig sjelf, Frederick Barker,
mina tjenare, vårt bagage och mina hundar om bord. Jag vände mig
om till min mångårige, bepröfvade vän, herr Augustus Sparhawk
och tryckte varmt hans hand, under det jag med fullt hjerta
men stammande tunga försökte tolka min tacksamhet för hans
vänskap och rundligt anlitade gästvänlighet samt min egen
saknad öfver skilsmässan liksom mina förhoppningar att vi skulle
träffas än en gång. Men jag var allt för rörd att vara
vältalig och min tvungna glädtighet bestod ej profvet. Vi skildes
åt nästan utan att vexla ett ord, men jag kände mig öfvertygad
att han skulle döma mina känslor efter sina egna och upptaga
mitt svaga försök att tolka dem så, som hade han fått höra
den mest flytande tacksägelselexa.
En vink af min hand och ankaren lyftes; vi hissade våra
trekantiga segel och fördes af vinden vesterut för att kasta oss
i Fortunas armar. Många viftningar med näsdukar och hattar,
afskedshelsningar från hvita händer och långa, ömma blickar från
vänliga hvita ansigten — allt detta till sammans med den sista
svaga skymten af våra på stranden qvarstående vänner
sysselsatte våra blickar så länge vi kunde se något. Men snart hade
aftonbrisen fört oss långt ut, och vi kunde ej mera urskilja
någonting på land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
