Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem. För att förekomma olycka och att möjligen alla Sentums
män skulle blifva dödade ropade jag på honom och befalde
honom genast gå om bord, hvilket han också gjorde.
Vi styrde till den omkring tre mil från Makongo belägna
Musira-ön, der vi funno fyra eller fem kanoter från Kamirus
land, lastade med kaffe och smör. Wagandaerna Sentum och
Sentageya, hvilka voro förbittrade på infödingarna, bemäktigade
sig några kaffebalar, hvilket föranledde högljudda protester från
vildarnas sida. Uganda-sjömännen, alltid redo till slagsmål,
följde sina anförares exempel och hjelpte till att plundra
infödingarna, af hvilka en då vädjade till mig. Jag var sysselsatt
med att visa besättningen på min båt huru den skulle slå upp mitt
tält, då jag sålunda gjordes uppmärksam på wagandaernas beteende.
Det tagna bytet återstäldes genast till sina egare, och Sentum
och Sentageya hotades med bestraffning i händelse de förorättade
infödingarna vidare, hvarjemte jag rådde dessa att, när sjön blef
lugn, fara öfver till en annan fem mil norr om oss belägen ö.
Omkring klockan 10 förmiddagen sände oss
Makongo-höfdingen, trogen sitt löfte, tio knippor färska bananer, hvilka för
en dag räckte till åt de sextiotvå wagandaer och wangwanaer
jag hade med mig.
Derpå begaf jag mig ensam in i den täta snårskogen som
låg bakom vårt läger. Då jag visste att folket nog skulle
fördela bananerna sins emellan, att ingen fiende kunde oroa dem
och att de ej heller kunde komma i tvist med några infödingar
— ty utom oss sjelfva funnos inga menniskor på Musira-ön —
ansåg jag mig kunna lemna dem att fördrifva tiden på bästa
sätt. Derför omfattade jag min ensliga rekognoscering med en
ynglings hela liflighet. Dessutom var det ju så sällsynt för
mig att få njuta af ensligheten och tystnaden i så ostördt lugn
som här vinkade mig. Min frihet i dessa skogar, der jag var
alldeles allena, kunde ej råka i fara eller stäckas; min rättighet
att klättra i träden, undersöka berghålorna, stå på hufvudet,
rulla omkring bland löfven eller lemningarna af bark och grenar
eller skratta eller sjunga — hvem kunde väl betaga mig den?
Då jag alltså nu var oinskränkt herskare och högste domare öfver
mig sjelf, kunde jag för en kort stund njuta af en ogrumlad lycka.
At detta begär att hoppa, springa, hänga mig fast vid
grenarna öfver mitt hufvud som karakteriserar slyngelåren kunde
jag nu gifva fria tyglar. Löst för en stund ur alla
konventionella fjettrar och befriad från den allvarsamhet och stadga min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
