Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi voro nu omkring tio yards från land, och Safeni och
Baraka böljade tala, derunder de med bedröfvad min pekade
på munnen och med andra gester sökte göra begripligt att deras
magar voro tomma. De logo med inställsam uppsyn, uttalade
orden "bröder", "vänner", "goda kamrater" med mycken
munvighet; listigt nog insmögo de imellanåt orden "Mtesa", "kabakan",
"Uganda" och "Antari", konung öfver Ihangiro, under hvars spira
Burnbireh lyder. Safenis och Barakas inställsamma ordsvall
tycktes göra god verkan, ty stenarna bortkastades åter,
bågarna spändes ned igen, och de lyfta spjuten fingo tjena såsom
stöd under den lugna, långsamma gång hvarmed infödingarna
nu nalkades oss.
Safeni och Baraka vände sig triumferande till mig och
sade: "Var det inte hvad vi sade, herre?" och inbjödo derpå
med vinnande öppenhjertighet infödingarna att komma närmare.
Dessa, hvilkas antal nu uppgick till omkring två hundra,
rådplägade en stund, hvarpå några af dem — nu sjelfva i sin tur
inställsamt leende — varsamt gingo ut i vattnet ända tills de
uppnått båtens förstäf. Några sekunder stodo de sålunda och
talade vänligt, men plötsligt fingo några med ett ryck båten upp
på stranden, hvarefter alla de andra, sedan de fattat tag i bogen
och relingen, drogo den omkring tjugu yards upp på den torra,
steniga stranden, medan vi sutto der mållösa af häpnad!
Nu följde en scen som trotsar all beskrifning. Ett helt
helvete — alla dess djeflar beväpnade — var i fullt raseri omkring oss. En skog af spjut höjdes; tretio eller fyrtio bågar
spändes; lika många med hullingar försedda pilar tycktes redan
flyga i luften; tjocka knöliga klubbor svängdes öfver våra
hufvuden; två hundra skränande svarta demoner knuffades och
trängdes för att få gifva sin förbittring luft eller skaffa sig
tillfälle att tilldela oss vore det också blott ett enda slag eller stygn.
Så snart de första symptomen af vildarnas raseri visat sig,
hade jag imellertid sprungit upp och fattat en laddad revolver
i hvardeva handen, beredd att döda eller sjelf blifva dödad.
Men den påtagliga hopplösheten att kunna tillfoga en så stor skam
någon synnerlig skada höll mig tillbaka, på samma gång Safeni,
hvilken genom det förfärliga skränet omkring oss blifvit nästan
alldeles mållös af skrämsel, vände sig till mig och bad mig vara
tålig. Jag samtyckte, då jag fann att något bistånd af
besättningen ej för ögonblicket var att påräkna; men under det jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
