Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till dräggen, uppväxte nu en n.n.o. stonn, hvilken, i öfrigt
lika förfärlig som, den hvilken vi fått pröfva på vi Usuguru,
dessutom piskade oss med skurar af hagel, hvilka voro så stora
som hasselnötter. Himlen var becksvart, ingen stjerna syntes,
snabba blixtar blänkte fram, åtföljda af starkt åskdunder, och
rasande vågor vräkte oss omkring, som om vi varit inneslutna
i ett nötskal, elementen hade sammansvurit sig för att
mångdubbelt förvärra vår förfärliga belägenhet. Åter måste vi
öfverlemna båten åt vind och vågor, ty alla våra bemödanden
att hålla kursen voro fruktlösa.
Vi böljade tro att den förbannelse som slungats efter oss
af Bumbirehs befolkning: "Gån att dö i Nyanza!" till slut
skulle uppfyllas — men sjelf satte jag dock full tillit till den
samvetsgrant och solidt bygda båten.
En grå, dyster morgon grydde slutligen, och vi befunno
oss vara tio mil norr om Rwoma och omkring tjugu mil
nordvest om Kagehyi. Vi gjorde vårt bästa och hissade segel, och
ehuru vinden i början var allt annat än gynsam, slog den snart
om och dref oss utefter Usukuma-kusten lustigt fram öfver de
höga vågorna rätt mot vårt läger.
Välkomstrop helsade oss från stranden, ty folket hade
igenkänt vårt segel på flere mils afstånd, och när vi kommo
närmare, utbyttes ropen mot muskötsalvor och viftningar med flaggor,
och hela stranden vimlade af tillströmmande glada menniskor.
Vi hade ju vant borta femtiosju dagar från vårt läger, och månget
falskt rykte om vår undergång hade hunnit dit och för hvarje
dag allt mem vunnit bekräftelse genom vår förlängda frånvaro.
Men åsynen af båten som styrde kurs på Kagehyi förjagade alla
bekymmer och farhågor.
Då kölen skrapade mot land, sprungo femtio män ut i
vattnet, ryckte mig ur båten och buro mig på sina skuldror rundt
omkring i lägret under skratt, handklappmngar, groteska
kroppsrörelser och äkta engelska hurrarop.
Frank Pocock var der, och hans anlete strålade af glädje,
men när jag frågade Frank hvar Frederick Barker var och hvarför
han ej helsade mig välkommen, mörknade hans ansigte vid den
plötsliga hågkomsten af vår förlust, och han svarade: "Emedan
han dog för tolf dagar sedan, sir, och han ligger här" —
hvarvid han högtidligt pekade på ett stenkummel nära sjön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
