Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flere gånger: ’Jag önskar att Stanley ville komma tillbaka. Jag
skulle då tro att det kunde finnas något hopp om räddning,
men nu skall jag stelna till döds här, om han inte kommer’. Jag
tror, sir, att han skulle gått igenom, om ni varit här."
Jag saknade unge Barker mycket. Han hade blifvit mig
kär genom sitt klara förstånd och sina värdefulla tjenster. Var
jag sjuk, uppfyldes genast hvarje uttalad önskan; han förstod minsta
rörelse, minsta tecken. Han hade en god handstil och förde
räkenskaperna öfver alla våra förråd, tyger och perlor. För Frank var
han dessutom en förträfflig kamrat; de två unga männen voro ett
angenämt sällskap för mig, hvarjemte de vunnit wangwanaernas
hjertan genom sitt milda, älskvärda väsen. Jag hörde aldrig en
ed eller ett opassande ord komma öfver deras läppar; och då de
någon gång harmades öfver mitt folks dumhet eller öfvermod,
var deras vrede af passiv art; de togo aldrig i med
hårdhandskarna innan de först vädjat till mig.
Stenkummel uppkastadt till minne af Frederick Barker. (Majita och Ururi på andra sidan Spekebugten.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
