Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hamed har flera gånger försökt knyta handelsförbindelser
med den mäktiga kejsarinnan i Ruanda men alltid utan framgång.
Några af hans slafvar hafva visserligen lyckats komma till det
kejserliga hofvet, men endast en eller två sluppo med lifvet
undan det svek och den oerhörda nedrighet som der öfvades.
Nästan alla omkommo genom förgiftning.
Han berättade att kejsannnan var en lång, medelålders
qvinna med nästan ljus arabisk hy och mycket stora blixtrande
ögon. Hennes son hade för några år sedan vid omkring
aderton års ålder tagit sig sjelf af daga medelst gift, derför att hans
moder vid något tillfälle gifvit honom skarpa förebråelser, hvilka
sårat hans känsliga sinne till den grad, att han förklarat att
"intet annat än döden kunde befria honom från hans smärta".
Hamed tror att denna kejserliga familjs medlemmar
härstamma från något ljushyadt folk i norden, möjligen från
araberna; "ty" — sporde han — "huru skulle annars konungen i
Kishakka kunna bära en arabisk kroksabel, ett mycket aktadt
arf inom den kungliga familjen, och som en gång tillhört
rikets grundläggare?"
"Alla folkstammarna här omkring", sade han vidare, "äro
så olika de vanliga washensierna — hedningarna — som jag
är olik dem. Jag skulle lika gerna vilja taga till äkta en
qvinna från Ruanda som en från Muscat. När ni besöker
Rumanika, får ni se några wanya-ruandaer, och ni kan då döma,
om jag har rätt. Folket i detta land är visst inte fegt.
Mashallah! De ha eröfrat Kishakka, Muvaii och helt nyligen
Mpororo. Wagandaerna sökte mäta sin styrka med dem men måste
taga till flykten. Wanya-ruandaerna äro ett stort folk men snikna,
elaka, illistiga och ytterst opålitliga. De ha aldrig velat tillåta
en arab att drifva handel i deras land, ett tillräckligt bevis att
de äro ett lumpet följe. Det finnes fullt upp med elfenben i
landet; Khamis ben Abdullah försökte också för åtta år sedan,
liksom ofta sedermera Tippu-Tib, Sayid ben Habib och jag sjelf, att
komma i handel med dem, men det lyckades ingen af oss. Äfven
Rumanikas folk är förbjudet att framtränga långt i landet, ehuru
han tillåter hvem som helst att komma i hans land och oaktadt
han är en man af deras eget blod, deras egen ras, och talar
deras språk med högst obetydlig skilnad."
Det var just icke lysande utsigter Hamed Ibrahim lagt
framför mig, men jag beslöt icke desto mindre att sjelf uppsöka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
