Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de två förnämsta voro Rugunsi- och Rumuna-floderna. Mirimo
är ett folkrikt nybygge och dess invånare äro vänliga.
Båtkarlarna anlände icke den dagen af den anledning att
hindren hade varit allt för stora; den 12 sågo vi dem
imellertid vid middagstiden närma sig, till ytterlighet nedslagna öfver
det uppehåll som hade beröfvat dem föda och hvila.
Den 13 drogo vi vidare till Wanekamankua och öfvergingo
under vägen Kariba-floden jemte två mindre strömmar.
Vår nästa marsch gälde Wane-Mbeza, i Uregga, åtta mil i
nordvestlig riktning. Vi öfvergingo Kipembwé, en djup flod, som
med hastigt lopp flyter åt vester och har en bredd af fyratio
yards.
Uregga utgör, som det vill synas, ett bredt landbälte, som
ligger i nordost och sydvest. Dess folk vet ingenting om de
omedelbart intill liggande nybyggena, och ehuru de blott ha tjugu
mil till Lualaba, finnes det många män i Wane-Mbeza som aldrig
varit der. De hafva nu i omkring fem eller sex mansåldrar
varit instängda i sina nästan ogenomträngliga skogar.
Svårigheterna att resa och den fara som de skulle löpa, så vida
de ej förenade sig i stora skaror, äro orsakerna till att de
ingenting veta om den öfriga verlden och att den öfriga verlden ej
heller vet något om dem.
Wangwanaerna började på detta ställe knota högt, och
båtkarlarna voro riktigt vilda, ehuru de erhöllo hjelp af ett dussin
öfvertaliga och föregingos af en trupp som röjde väg; de
stackars karlarna hade imellertid skäl att vara missnöjda. Jag
beklagade dem af hela mitt hjerta men vågade ej visa allt för
mycken oro, i hvilket fall de skulle hafva blifvit djerfva och
bedt mig antingen återvända till Nyangwé eller bränna upp
min båt.
Till och med Tippu-Tib, hvars min jag ängsligt
vaktade och till hvilken jag satte allt mitt hopp, knotade. Scheik
Abdallah brummade olycksbådande, och Bwana Ibrahim var
synnerligen skarp i sina anmärkningar öfver "hedningarnas skog".
Den dåliga atmosfären förorsakade sjukdomar bland den arabiska
eskorten; mitt folk deremot bibehöll sin helsa, om också ej sitt
goda lynne.
Vid detta läger skildes vi från Bwana Shokka och hans
300 män, hvilka skulle göra åtta eller tio marscher till för att
komma längre åt nordost till Tata-landet. Jag misstänker starkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
