Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka trängde in på oss från alla sidor utom från floden, fullt
och fast öfvertygade som de voro att vi flydde af fruktan. Men
de misstogo sig, ty vi voro beredda att bjuda dem spetsen och
hade fattat det förtviflade beslutet att sälja vårt lif så dyrt som
möjligt. Följaktligen, på det nära håll som här var fallet, blef
striden förfärlig. Åter och åter kastade sig vildarna in på vår
förskansning, dervid de kraftigt slungade spjut efter spjut in i
lägret, men hvarje gång blefvo de tillbakaslagna. Stundom
vidrörde mynningen af våra gevär nästan deras bröst. Skriken,
ropen, uppmaningarna, de skrällande muskötsalvorna, de larmande
stridshornen, de kämpandes tjut och utmaningar, de sjuka
qvinnornas och barnens jämmer och qvidan, allt detta bildade till
sammans en så förfärlig konsert, att den aldrig skall utplånas
ur mitt minne. I två timmar varade denna förtviflade
sammandrabbning. Mer än en gång höllo några af wangwanaerna på att
fly och skyndade till sina kanoter, men qvartermästaren Uledi
och Frank drefvo dem med muskötkolfvarna och
bössmynningarna tillbaka igen. I skymningen aflägsnade sig fienden från
den uppröjda platsen, men det förfärliga larmet från deras
elfenbenshorn, hvilket upprepades af den täta skogens ekon, fortfor
allt jemt; då och då kom hvinande en förgiftad pil, hvilken med
en olycksbådande susning darrande slog i jorden vid våra fötter
eller utan att hafva skadat någon nedföll i floden bakom oss.
Att tänka på sömn under förhållanden sådana som dessa
kunde ej komma i fråga; och likväl funnos många svaga,
förtviflande själar hvilka icke en gång af fruktan för att blifva uppätna
kunde förmås inse nödvändigheten af att göra motstånd. Som
jag märkte detta, uppdrog jag åt Frank Pocock, scheik Abdallah
och Wadi Rehani, expeditionens "skattmästare", att hålla folket
yaket; de fingo befallning att hälla kittlar med kallt vatten öfver
hufvudet på dessa, så snart de visade minsta benägenhet för att
vilja falla i sömn.
Omkring klockan 11 eftermiddagen syntes en mörk gestalt
på alla fyra krypa fram ur småskogen och närma sig vårt läger.
Jag smög mig sakta till det ställe der den påpasslige Uledi höll
vakt och hviskade till honom att han skulle taga två man med
sig och försöka fånga honom. Uledi samtyckte villigt och kröp
ut genom en liten öppning i stängslet. De af vårt folk som
lågo på utkik höllo sina ögon ofrånvändt fästa på skuggan af
den fientliga gestalten, hvars rörelser tycktes mig hafva en
påfallande likhet med en krokodils, som jag på en klippa nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
