Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Några voro särdeles klumpiga och groteska i sina rörelser, i
synnerhet Muscati, höfdingen Safenis hustru; andra deremot voro ytterst
gratiösa och smidiga och sprungo med en Atalantas snabbhet.
Flickan Khamisi från Zanzibar förklarades för segervinnerska.
De utomordentliga festligheterna afslutades med en dans, som
utfördes af hundra wanyamwezier, hvilka buro alla de
fjäderprydnader som tillkännagifva krigets ära och fasa. Den
ackompagnerades af musik på trummor och melodiska stötar ur
elfenbenshorn.
Den 26 gaf Tippu-Tib en bankett med ris och rostadt
fårkött för expeditionen. Tillika bjöds på palmvin från Mpika-ön,
hvilket bidrog till att underhålla det glada lynne och de
sangviniska förhoppningar om framgång som dessa glada fester och
lekar hade uppväckt.
Följande morgon inskeppade sig i dagningen alla, män,
qvinnor och barn; de utgjorde till sammans 149 själar.
Expeditionens ridåsnor fördes äfven om bord, hvarefter vi sade
Tippu-Tib att vi den följande dagen skulle fara ett stycke uppför floden
och sedan låta strömmen föra oss nedåt ända till byn
Vinya-Njara för att taga ett sista farväl. Derpå satte vi öfver till den
lilla ön nära högra stranden, der vi uppslogo ett enkelt läger för
den enda natt vi skulle qvarstanna. Då jag, efter det vi
landstigit, hade förvissat mig om att hvarje själ som hörde till
expeditionen var närvarande, fyldes mitt hjerta med en känsla af
förtroende och hopp, som jag ej hade erfarit, sedan vi lemnade
Zanzibar.
På aftonen, då alla utom de påpassliga vakter hvilka
hade båten och kanoterna i sin vård, lågo försänkta i sömn,
hade Frank och jag ett allvarsamt samtal.
Frank hyste i själ och hjerta lika sangviniska förhoppningar
som jag om att vi slutligen skulle lyckas, men i anledning af
att den stora floden oupphörligt flöt mot norr röjde sig en viss
oro i hans anmärkningar.
"Innan vi slutligen bege oss i väg, sir," sade han, "vill
jag fråga er, om ni verkligen i er innersta själ tror att vi skola
lyckas. Jag frågar detta, emedan jag tycker att det är så
mycket som går oss emot — dock inte så som om jag ens för
ett ögonblick trodde att det vore bättre att återvända, då vi
kommit så pass långt."
"Tror? Ja, jag tror att vi alla åter skola komma ut i
ljuset någon gång. Det är sant att våra utsigter äro så mörka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
