Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likyäl snart dref förbi dec nya lägerplatsen midt för deras ögon som
Frank skickat att anlägga den samma, och hans död tycktes yara
oundyiklig. Men en mild försyn, hvars makt han sjelf med tacksamhet
erkände, räddade honom yid evighetens rand. I det stora fallet yid
norra ändan af Ntunduru-ön reser sig en enstaka, spetsig klippa;
mot denna dref kanoten, nedtrycktes af yågorna och klöfs i tyå de]ar,
af hyilka den ena begrofs i svallet och den andra restes på ända öfver
vattenytan. Yid den senare klängde sig den halft drunknade mannen
fast och kröp upp på klippspetsen, som icke yar högre än att vattnet
vätte hans fotknölar. När han såg uppåt fallet, hade han till
venster en sträcka af nära 50 yards strid ström; till höger nära 50 yards
skummande bruna vågor, och tätt bakom honom störtade vattnet
rakt ned sex eller åtta fot genom en 10 yards bred öppning mellan
klippspetsen hvarpå han satt och en bergsholme af 30 yards längd.
"Hans gråtande vänner kallade mig till stället från mina göromål
uppåt floden, och jag kunde knappast tro mina ögon eller göra mig
reda för den besynnerliga slump som fört honom dit, ty man kan
väl knappast tänka sig en farligare belägenhet än den hvari den
stackars mannen befann sig. Han skulle med fullt skäl kunnat
använda uttrycket "jag har blott ett steg till min graf". Men den
öfvergifne mannen på den smala klippspetsen var, ehuru hans knän
imellanåt sköljdes af de stigande vågorna, synbarligen lugnare än
någon af oss; fastän vi kunde komma honom 50 yards nära, kunde
han icke höra ett ord af hvad vi sade; han kunde likväl se oss och
trygga sig vid tanken att vi hyste deltagande för honom i hans
vådliga belägenhet.
"Sedan vi hemtat oss från vår bestörtning, började vi vidtaga
åtgärder för att rädda honom. Några män skickades att samla rotting,
hvaraf snoddes en tross, med hvilken vi försökte släppa ned en liten
kanot till honom, men i samma Ögonblick han tycktes kunna fatta
tag i den rycktes den bort af den mot fallet brusande strömmen,
som var så stark, att trossen sprang som en segelgarnsända och
kanoten for förbi honom som en pil, uppslukades i fallet, stötte emot, brast
och krossades slutligen i små stycken. Derpå försökte vi kasta till
honom störar fästa vid starka slingerväxter, men strömmen var så
ojemn och vräkte så våldsamt, att detta icke lyckades; han vågade
sjelf icke röra en hand utan satt tyst och åsåg våra fåfänga
bemödanden, under det vi småningom började känna oss öfvertygade om
att hans dorn, fastän uppskjuten, var döden.
"Efter en stunds ängslig öfverläggning med mig sjelf begärde
jag en ny kanot och fäste vid dess förstäf en tross af tre en tum
tjocka rottingrör, hvilka hopflätats och omlindats med alla tältrepen.
En dylik tross fästes vid sidan och en tredje i aktern, hvardera af
90 yards längd. En kortare, 30 yards lång, fästes i kanotens akter,
att kastas till honom af en man som skulle följa med.
"Två frivilliga uppropades. Ingen ville stiga fram. Jag utfäste
belöningar. Ändå anmälde sig ingen. Men då jag började göra
föreställningar och fråga dem hvad de skulle tycka om att vara i
en sådan belägenhet, utan att någon enda vän erbjöd sitt biträde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
