Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapiltet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kufvande och oemotståndliga makt! Hvilken snabb återblick vi
kastade på vårt förflutna lif! Huru svaga kände vi oss ej inför
den samma!
"La il Allah, il Allah!" skrek unge Mabruki. "Vi äro
förlorade! — ja, vi äro förlorade!"
Efter två mils färd befunno vi oss utanför den vik vid
hvilken vi hade hoppats kunna slå läger, men den starka floden
gäckade våra bemödanden att intränga i den samma. Floden
tycktes hafva beslutit att vi skulle smaka dödens bitterhet. Ett
hastigt, mullrande ljud, likt det dämpade bullret af en
jordbäfning, kom oss att kasta blicken nedanför. Vi sågo då floden
våldsamt häfva sig uppåt som om en vulkan vore nära
att komma till utbrott omkring oss. Upp till toppen af detta
vattenberg drefvos vi, och som jag då gissade hvad som skulle
inträfla, ropade jag: "Ron på, gossar, det gäller ert lif!" Några
få förtviflade årtag drefvo oss till bergets lägre sida, och
innan vattnet hade fallit undan och hunnit börja sitt vanliga
olycksbringande hvirflande störtades vi öfver ett mindre fall
och sopades ned mot viken, i hvilken Nkenké-fallet stupade
nedanför de lägsta bränningarna af Lady Ålice-forsarna. En
eller två gånger kastades vi föraktligt åt sidan och snurrades
hånfullt omkring, liksom om vi varit allt för obetydliga att här
gå under. Då ett ögonblicks lugn sedermera åter inträdde,
fattade vi å nyo våra åror, inkommo snart i ebben, rodde
uppför floden och uppnådde den sandiga stranden på det ställe
der Nkenké förenar sig med Livingstone. Sedan vi gått i land,
afsände jag Uledi och unge Shumari för att möta det
förtviflade folket ofvanför, som långt före detta hade blifvit uppskrämdt
af båtgossarna, hvilkas vårdslöshet varit orsaken till denna
olyckshändelse, och af de sympatiserande infödingarna, hvilka berättade
att de hade sett oss sjunka i strömhvirflarna. Inom vid pass
en timme syntes en irrande rad af ängsliga menniskor, och
kärleken till lifvet och menskliga varelser återvaknade med hela sin
kraft i mitt hjerta, då mina trogna följeslagare den ene efter
den andre sprungo fram och med öfversvallande känslor, som
uttalade sig i deras rörelser, anletsdrag och röst, helsade mig
välkommen åter till lifvet. Och Frank, min vänlige och trofaste
Frank, var hvarken den siste eller den som var minst ifrig i
att bevisa sin kärlek och sympati och sin tacksamhet mot
-Honom som hade räddat oss från en graf i böljorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
