Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En perlstöld vid en tidpunkt, då hvarje perla för mig var
af större värde än dess vigt i guld eller juveler, då så många
menniskors lif berodde på den största hushållning, då jag ålagt
mig den strängaste försakelse genom att afstå från köttmat, till
folkets nytta!
"Hvem är tjufven, Majwara? Säg ut, så att jag må kunna
straffa honom".
Han kunde icke säga det med visshet men trodde att det
var Uledi.
"Uledi! Du menar väl inte qvartermästaren Uledi?"
"Jo," svarade Majwara i rädd ton.
Uledi efterskickades och qvarhölls, medan Kachéché
eftersändes och tillsades i Uledis närvaro — hvars anletsdrag jag
noga betraktade — att hemta alla hans och hans hustrus
tillhörigheter och lägga fram allt sammans för mig sådant han fann
det. Uledi tillfrågades, om han hade några glasperlor som icke
tillhörde honom. Han svarade: "nej". Kachéché fick tillsägelse
att öppna hans matta, och i denna påträffades öfver fem
skålpund vackra sami sami-perlor, tillräckligt för nära två dagars
underhåll af hela expeditionen! Han blef satt under bevakning.
I solnedgången sammankallades, sedan infödingarna i Mowa
aflägsnat sig, folket, män, qvinnor och barn. Jag talade
allvarligt till dem. En lång tid, sade jag, hade både Frank och
jag ansett det nödvändigt att iakttaga sträng hushållning,
och hade vi för det allmänna bästa afstått alla våra rättigheter
och beqvämlighetsförmåner vid förfogandet öfver de allmänna
medlen och helt enkelt betraktat oss såsom vårdare af expeditionens
tillhörigheter till allas, gemensamma nytta. Men sedan någon
tid tillbaka hade vi tydligt märkt att förråden hastigt
minskades under deras transport från en lägerplats till en annan öfver
klippor och ödemarker, och vi hade funnit det alldeles omöjligt
att skydda godset från tillgrepp eller hos folket inskärpa
våra farhågor att vi, med nuvarande hastiga förbrukning, skulle
kunna möta hungersnöd långt innan vi uppnådde hafskusten.
De allvarligaste föreställningar hade vi funnit vara utan verkan.
Det fans några hvilka tycktes hafva föresatt sig att genom sin
vinningslystnad bringa alla i trångmål; skulle slutligen någon
omkomma genom hunger, var det likväl intet tvifvel att den
döende komme att skjuta skulden på oss, som drifvit alla till
svält. För att förhindra en sådan olycka, den säkra följden af
en absolut fattigdom, var det vår pligt att tillse att åtgärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
