Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det intryck olyckshändelsen gjorde på wangwanaerna var
ett helt annat. Den förslöade dem och kom deras känsla,
deras förhoppningar och handlingskraft att domna. Från denna
dag började de visa denna liknöjda trumpenhet och brist på
intresse för sig sjelfva och sina kamrater som de sedermera
lade i dagen vid de återstående katarakterna. Vid den minsta
opasslighet brukade de luta sig mot en klippa eller förtviflade
krypa i hop framför elden. De öppnade aldrig sin mun för att
begära hjelp eller medicin, och som de ej bekymrade sig om
sig sjelfva, hade de ej heller någon tanke för andra. Efter
denna olyckliga dag kunde jag knappast få ett svar på mina
frågor om hvari deras onda bestod. Vanan vid en mängd
olika sjukdomar, hastiga och smärtsamma dödssätt och svåra
olyckshändelser hade slutligen minskat, ja, nästan helt och hållet
utplånat den lifliga fruktan för döden som de förut visat.
Då jag betraktade det tomma tältet och de nedslagna,
förtviflade tjenarna, intogs jag af en känsla af outsäglig sorg, som
nästan vill qväfva mig. Det af bekymmer nedtryckta sinnet
ihågkom med saknad den omkomnes ovärderliga egenskaper, hans
utomordentliga mildhet, hans tålamod, flit, glädtighet och ömma
vänskap; det dröjde vid hans angenäma sällskap, hans duglighet,
hans fromhet och den glada tro på vår framgång hvarmed han
hade stärkt vårt mod och hopp. Hvarje ny dygd som jag
ihågkom tjenade endast till att öka smärtan öfver hans förlust och
att uppfylla mitt hjerta med medlidande och sorg öfver att han,
som besatt så många utmärkta egenskaper och tjenat så länge
och troget, skulle så plötsligt skiljas från lifvet utan någon
belöning.
Då vi varit omhvärfda af bekymmer och allting sett mörkt
ut i anledning af de oöfverstigliga hinder vi mötte, hade hans
röst alltid varit som musik för min själ. Då jag sörjde öfver
de olyckliga menniskor som gingo förlorade, var det han som
brukade trösta mig. Men nu var min vänlige tröstare och
trogne vän borta! Ack, om blott någon hade lindrat mina
bekymmer och sagt mig att mina mörkhyade följeslagare skulle
återse sina Zanjian-hem, huru gerna skulle jag icke denna dag
hafva slutat striden och, i det jag utropat: "Den som dör
tidigast, dör bäst!" inskeppat mig i min båt och lugnt låtit mig
föras ned öfver vattenfallen och in i evigheten.
Månen höjde sig på himlen tills den stod högt öfver
bergsklyftans södra vägg. Dess hvita, spöklika sken utbredde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
