Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en orolig häfning och afslet tåget i fören. Åter igen drefvos
vi midt ut i strömmen, upp på de vilda vågornas ryggar, under
det klippor, block och sluttningar flögo förbi oss med otrolig
hastighet. Sex man utom mig befunno sig i båten, och Uledi stod vid
styret, lugn, kall och full af tillförsigt. Våra känslor äro likväl
olika mot dem som uppfylde oss under föregående, liknande faror.
Åtskilliga röster höras hviska: "Hvad som skall ske sker",
— "man kan ej undgå det oundvikliga", o. dyl., så att känslan
för faran är något dämpad. Den starka fruktan hvaraf vi förr
beherskades finnes ej mer. Nerver och själ hafva i lika grad
blifvit döfvade af de olyckor, vi bevittnat, de slag, som drabbat
oss. Vi hafva gråtit så mycket, att vi ej kunna gråta mer;
vi hafva lidit så djupt, att vi ej kunna lida mer. De höga,
piskande vågorna, deras vilda och jättelika kraft förfära oss
sålunda ej. Klippväggarna, som i högtidligt majestät resa sig upp
mot zenith, de mörka, tjocka trädraderna, de rasande
vattenmassorna och de tvärbranta, hemska höjderna bekymra oss ej.
"Hvad som skall ske sker." Vi hafva passerat Mbelo-fallen,
och en brunsvart och hotande ström infaller bortom de små
klippöarna i hufvudfloden; vi svängas omkring två gånger af
den hvirflande motströmmen och störtas ned i en böljande,
sjudande och hväsande kittel. Det förekommer alldeles som om
floden skulle koka öfver. Vi fara förbi en skarp, kantig klippa,
som liknar en del af en fästning, och flyga så utför strömmen
bland dånande vattenmassor, vågor, skum och kalla grå klippor,
hvilka stupa tvärbrant. Vi komma slutligen in i
Nguru-bassinen, framförda på lugnare vatten, och det är då som vi sucka
och mumla: "Åter igen räddade"! Utan att känna någon
triumf, utan några stolta glädjeblixtar i ögonen, men ödmjuka
och tacksamma, uppnå vi Kilangas sandiga strand.
"Sedan jag qvarlemnat fyra man i Kilanga för att se efter
båten, gick jag öfver den lilla bäck som skiljer området Kilanga
från Nguru och drog vidare för att möta den af förskräckelse
slagna hopen, hvilken knappast kunde tro sina ögon, då den
såg mig nalkas. Jag var för dem såsom en den der hade
uppstått från de döda. "Ja, vi skola, med Guds vilja, uppnå
hafvet", sade de. "Vi se nu Guds hand. Men ni skall ej
fresta den lömska floden mera, herre. Vi sjelfva skola göra
det. Långt bättre att vi dö än ni. Ni skall ej gå till floden
igen förr än vi äro bortom fallen." Stackars, kära själar, de
kommo mig att förlåta dem allt. Huru bittra hade ej mina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
