Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryggar ej längre raka af ungdomens kraft, lif, styrka och eldiga
ifver. Hålögda, bleka och aftärda, outsägligt eländiga till
utseendet, gåfvo vi till slut vika för den allt befallande naturen och
hade numera endast en tanke — att sträfva framåt för att än
en gång få kasta en blick på den blå oceanen.
Sedan vi tillryggalagt en lång sträcka af jemförelsevis lugnt
vatten, fara vi omkring en pittoresk udde och se snart framför
oss en annan lång sträcka, hvarefter vi på halfva vägen slå
läger på flodens venstra strand. Nästan vanvettigt af en
outsäglig hunger, skingrar sig folket snart i Kilolos område. Hvad
som händer vet jag eij. Troligt är att de eländiga stackarena,
plågade genom infödingarnas odrägliga oförskämdhet och eggade
af en gnagande tomhet, hemföllo under nödvändighetens vanliga
hänsynslöshet och tillegnade sig föda, som de ej hade betalt.
Under det jag sitter bland en hop infödingar från högra
stranden, hvilka hafva farit öfver floden för att berätta för mig om
hvita män som de sett vid hafvet, och af hvilka jag får veta
att det finnes hvita män såsom jag sjelf i Embomma, hör jag skott
från det odlade höglandet. Ehuru jag låtsar som om jag ej
egnade någon vidare uppmärksamhet deråt, underrättar mig
likväl en bitter, orolig instinkt derom att dessa skott hafva
afseende på mig sjelf, och nästan i det samma återvänder folketr
en del med af blod strömmande sår efter kopparkulor och
jernskrot, hvilka aflossats på dem. Uledi kommer äfven, bärande
ett riktigt skelett på ryggen, hvilket han med sin vanliga
djerfhet ryckt ur händerna på några vildar, hvilka inom kort skulle
hafva gjort mannen till fånge. Han och de öfriga hafva en
förfärlig historia att berätta. "Flere hafva blifvit fängslade af
infödingarna, derför att de stulit maniok och bönor."
"Hvarför gjorden I det?"
"Vi kunde inte hjelpa det," svarade en. "Herre, vi dö af
hunger. Vi lade våra perlor och penningar — allt hvad vi hade
— på marken och började äta, och då började de skjuta på oss."
Ännu medan de tala, visar sig en stor trupp upphetsade
infödingar, hvilka äro ytterst förbittrade och med laddade bössor
utmana oss till strid. Några få af männen och höfdingarnar
skynda efter sina bössor och vilja att vi skola antaga
utmaningen, men jag hejdar dem och sänder mina vänner bland
infödingarna från högra stranden att tala vid dem. Efter två
timmars ihärdiga underhandlingar lägger sig deras hämndbegär
och de draga sig tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
