Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillstånd, hvilket tycktes vara beslägtadt med den sömnaktighet
som åtföljer delirium. Ingen novell eller roman förmådde
intressera mig, ehuru mr Phillips hydda egde ett fullständigt bibliotek
af underhållande och lättsmält literatur. Dickens tycktes mig
tråkig och de vackraste poem platta. Ofta, till och med under
måltiderna, föll jag plötsligt isömn, ehuru jag hjeltemodigt
sträfvade emot; vin hade ej något behag för mig, samtal tröttade
mig. Likväl verkade kärleken till sällskapslifvet och hvad jag
var skyldig mina vänliga värdar såsom en helsosam tygel och
en välgörande eggelse, men hvad hade väl de stackars obildade
svarta främlingarna, hvilkas hem lågo på verdsdelens östra sida,
som kunde uppväcka eller egga dem?
"Skullen I önska återse Zanzibar, gossar?" frågade jag.
"Ack, det ligger långt borta. Tala ej derom, herre. Vi
skola aldrig återse det," svarade de.
"Men I skolen dö, om I fortfaren på detta sätt. Vaknen
upp — visen att I ären män."
"Kan en menniska strida mot Gud? Hvem fruktar väl
döden? Låt oss dö i ro och gå till hvila för alltid," svarade de.
Modiga, trogna, tillgifna själar! De stackars menniskorna
öfverlemnade sig åt det döfvande inflytandet af overksamhet och
fullkomlig likgiltighet för lifvet! Fyra af dem dogo i Loanda
i följd af denna besynnerliga sjukdom, ytterligare tre om bord
på brittiska örlogsfartyget Industry och en af qvinnorna
utandades sin sista suck dagen efter det vi hade anländt till
Zanzibar. Men i sina sista sorgsna timmar hade de en tröst, hvilken
innehölls i de ord som de beständigt upprepade för sig sjelfva:
"Vi ha fört vår herre till det stora hafvet, och han har
sett sina hvita bröder, La il Allah, il Allah! — Det fins ingen
annan gud än Gud!" sade de — och dogo.
Det är icke utan en öfverväldigande känsla af sorg, en
stockning i halsen och tårfylda ögon jag skrifver om dessa
dagar, ty i mitt minne återkallas ännu allt jemt de dödes värde
och dygder. I tusen olyckshändelser, äfventyr och bittra
pröfningar hade de visat sitt okufliga mod och sin styrka; de hade
lefvat och härdat ut såsom hjeltar. Jag ihågkommer den
entusiasm med hvilken de besvarade mina uppmaningar; jag
påminner mig deras modiga uppförande under de mörkaste dagarna;
jag mins den spartanska oförskräckhet och det okufliga mod
hvarmed de ledo under olyckans dagar. Jag hör ännu deras
röster lydigt svara mig och huru de tala med hvarandra om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
