Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycken förklaring behöfdes, — ett vitne var tillräckligt. Det fans
imellertid män hvilka tycktes vara bedrägliga och ej kunde
bevisa sin identitet. Ingen af mitt eget folk ville gå i god
för deras slägtskapsförhållande, ingen aktningsvärd man kände
dem. Flere fordrade penningar på den grund att de känt de
döde, att de varit slafvar under samme herre och blifvit
frigifna samtidigt vid denne herres död. Föräldrars och riktiga bröders
identitet var ej svår att få bevisad. Ordnandet af dessa
angelägenheter upptog fem dagar och sedan — fans den
anglo-amerikanska expeditionen ej mera till.
Den 13 December var det britisk-indiska ångbåtskompaniets
ångare Pachumba färdig att afgå från Zanzibar till Aden,
och på den samma hade herr William Mackinnon tagit en hytt åt
mig. Mina följeslagare genom Afrika hade alla tidigt lemnat
sina hem för att vara säkra om att komma i tid och åse min
afresa. Der voro de nu, alla klädda i sina landsmäns
pittoreska drägt. Den vida, snöhvita drägten och den yfviga
turbanen gaf en viss värdighet åt deras gestalter och hvar och en
lekte med en lätt käpp. Vid gjorda förfrågningar fick jag veta
att flere redan hade köpt små vackra egendomar — hus och
trädgårdar — för sin aflöning, hvilket bevisade att den långa
resan med alla sina mödor och sin hårda erfarenhet i ej
obetydlig grad alstrat sparsamhet och omtanke.
Då jag stod i begrepp att stiga i båten, rusade de modiga,
trogna männan förbi mig och sköto ut den i vattnet,
hvarefter de lyfte upp mig på sina hufvuden och genom bränningarna
buro mig ned i båten.
Vi skakade hand väl tjugu gånger tjugu, tror jag, och så
lade båten slutligen ut.
Jag såg dem rådslå och sedan hastigt springa nedför stranden
till en stor tjugu tons lastpråm, hvilken de snart bemannade och
började ro. De följde mig sålunda till ångbåten, och en
deputation af dem kom om bord, anförd af den berömde Uledi,
qvartermästaren, tillika med Kachéché, förste detektiven, Robert,
mitt oumbärliga faktotum, höfdingen Zaidi och förrådsförvaltaren
Wadi Rehani. De ville säga mig att de ännu ansågo mig som sin
herre och att de ej ville lemna Zanzibar innan de från mig
fått ett bref som underrättade dem om att jag välbehållen
anländt till mitt eget land. Jag hade, sade de, först tagit dem med
mig rundt hela Afrika och sedan fört dem tillbaka till sina hem,
och de måste ha visshet om att jag uppnått mitt eget land innan
de kunde gå att på kontinenten söka nya äfventyr. Vidare tillade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>