Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Konungen och rådet - §14. Landslagens konungadöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Den svenska medeltiden i egentlig mening.
skatter, men behofvet af ökade inkomster framkallade kon¬
flikter, när konungarne i fråga härom öfverskredo sin rätt.
Själfve den mäktige Magnus Ladulås måste förödmjuka
sig för sina undersåtar och bedja om ursäkt för de dryga
skatter han pålagt, för åtskilliga »erogationes extraordi¬
narias et inconsuetas», som beviljats »de gracia», icke »de
jure».! Ännu sämre blefvo förhållandena under k. Birgers
regering, när konungen och hertigarne, hvar på sitt håll, på¬
lade dryga skatter (s. k. markgälder). När slutligen konunga¬
dömet svikit alla sina uppgifter, konungen flytt och rikets
herrar samlade sig kring ett treårigt barn, måste de söka
den svenska allmogens stöd och utfärda hvad man kunde
1319 års beslut Kalla dess första frihetsbref, den ryktbara urkunden af den
om beskatt¬
ning.
8 juli 1319 (SD. III, n. 2199). Om hjälp behöfdes af hela
riket, skulle ärendet framställas för rådet och af dem för
allmogen (communitatibus) i rikets olika delar. Efter skedd
pröfning skulle med deras och hela rikets allmoges sam¬
tycke ske hvad som för riket vore nyttigast och skatten
uppbäras genom en af rådet utsedd och två fritt valda bönder
i hvarje stift samt endast användas för uppgifvet ändamål.
I den formulering af konungaeden, som innehålles i till¬
läggen till södermannalagen, förbjöds också extra beskatt¬
ning utom i händelse af fientligt infall, då konung, biskop
och lagman samt de »bäste och vittraste» i hvar lagsaga
skulle öfverenskomma. I sitt på Akersborg 7/, 1346 ut¬
färdade privilegiibref? urskuldade k. Magnus de tunga
skatterna — det visade sig sålunda, att 1319 års löften ej
blifvit iakttagna — och lofvade att hädanefter ej öfver¬
skrida sina »jura regalia» utom i händelse 1) af utländskt
angrepp; 2) barns giftermål; 3) rättareting eller andra all¬
männa resor, och skatten skulle då bestämmas af biskop
samt 6 frälsemän och 6 bönder. Uti landslagens formule¬
ring af konungaeden bildar också beskattningsparagrafen
en kärnpunkt. Extra beskattning skulle endast få äskas
i följande fall: 1) i händelse af anfallskrig eller inländskt
uppror och konungen ej annorlunda gitte värja sig; 2) vid
! Jfr brefvet till helsingarne SD. I, n. 869.
2 SD. V, n. 4059. Skrifvelser stalldes till hvarje stift och skulle
forvaras i domkyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
