Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Orienterande reflexioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
som förklaradt, blind för allt, utom för det oändliga innehåll,
som genomstrålade smärtedukens brustna drag! Ar det under-
ligt, om för medeltidens människor ansigtet, som speglar en
sörjande äller lidande själ, tedde sig som något skönt, ja, som
det högsta sköna, och att dän medeltida konsten i och med
dän lidandes bild överhuvud intet flitigare handlagt än själva
motsatsen till dän ogrumlade natursällhet, hvarom drömmer det
antika idealet!
Ty hvad är skönt, om äj — det man älskar?
Män hjärtat, som älskar, är mäktigt av hat, och fantasien
är i ena som andra fallet blott ett medium — skärpande skuggor
som dagrar. Där skymtar vid vår bild en annan — så nära,
som orsak är värkan. En lidandes drag? Hvilken närmare
fråga än: hvarför sörjer du, hvadan din smärta? Lidandet plär
vållas av något ondt, och dätta stora lidande måtte vållats av
något universalondt. Män hvad under det strålande firmamentet
kan göra krav på dän titeln äller ens det ondas anspråks-
lösare? Strängt taget blott det, i hvars natur ligger möjlig-
heten till både ondt och godt samman med friheten att välja.
Män dätta är monopolet för det förnuftbegåvade väsendet:
människan och de andliga typer för sidorna i hännes eget
dubbelväsen, det religiösa medvetandet besvurit till liv i
demonerna.
Konsten gav bild åt lidandet. Driven av ett enkelt logiskt
krav, ledes dän över till orsaken, sökande motiv för det ondas
bild. Hvar finna dätta? I dän omedvetna naturen icke gärna,
ty, ehuru besmittad och förbannad genom ondskan i de högre
regionerna, är dän i sig själv hvarken god äller ond. Alltså
till förnuftets riken! Där möter människan. Män hon, som
lånat sina drag åt tidens högsta idealbild, är eo ipso trots sin
skuld för helig att stå modell för dän oblandade ondskan. Ja,
för dän äro naturens former för heliga. Armodet lånar någon
gång däss vidrigaste oantastade, män i regeln antvardas även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
