Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kronologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7i
ett i regeln enkelt, krönikeartadt relaterande av sakförhållandet,
att det byggdes kyrkor mycket flitigt redan under Norges förste
kristne konungar. Med ett för landets kyrkliga förhållanden
onekligen lyckligt grepp hade de norske konungarne gjort om-
vändelsevärket till sin egen konungsliga sak och i och med det-
samma icke blott vingklippt hierarkien, utan ock givit rörelsen
ett inpass i nationens liv, som katholicismens sedvanliga trans-
scendenta prästvälde svårligen mäktat. Och månne icke stav-
kyrkan själv är ett vittne, att dässa nya idéer, för hvilka rikets
hövding gjorde sig till talsman, icke stannade som ett sterilt
kapital inom de klerikala kretsarna, utan trängde med livs-
gnistor till folkets själ? Ty lika innerligt som i stavkyrkfe-
nomenet ur formel synpunkt ett främmande blivit omsatt i na-
tionel originalitet, lika innerlig måste ur de drivande idéernas
synpunkt tillägnelsen varit av andan, innehållet. Det ena förut-
sätter med nödvändighet det andra. Icke skulle man för en
sak, som man icke omfattat med sin känslas innersta, offrat så
allmänt och så redoboget av sitt timlighetskapital, av tid och
möda, nedlagt så hängivet äfter krafternas mått, hvad konst-
färdig hand kom åstad till glädje för ögat och till vederkvick-
else för sinnet. Dätta förhållande förtjänar en alldeles särskild
uppmärksamhet. Lika övertygad som jag är på de stora kultur-
stråken, att intet å arkitekturens gebit originalt framsprungit
äller någonsin skall, utan under trycket av en övermäktig ideal
rörelse — att dän förutan inga marmorhallar hälsats av »dän
rosenfingrade», inga gotiska blommor lyft i drömrik natt mot
skyn sina trånande kalkar — lika övertygad är jag på vild-
stigarna i kulturens utmärker, att det originala, som träffas i
dässa för sin armodsdrägt föraktade skapelser, skyller samma
andens tryck sin tillblivelse — tilläventyrs i ännu högre grad,
enär armodet i regeln lägger ytterligare ett band till däm, som
kedja id och strävan vid mullen.
Att statschefen alltså, icke som en lekboll för prelater, däm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
