Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De lycksaliges ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
milda nicaeanska läran, frågade jag, och är helvetet på detta
sätt, då vill jag icke vara nicaeanare! — Och så föll jag på knä
och bad för dem! O, gud, världens skapare och uppehållare, se
ner i dessa olyckliga hjärtan och rör deras hårda förvillade
sinnen ... Men längre hann jag icke, förr än jag blev kullkastad och
utburen.
Följande dag skulle jag brännas levande, emedan jag icke vill
tro på nicaeanska läran. Jag frågade hövligt den äldste, om icke
deras milda lära hade något mildare straff för ett brott som mitt.
Man svarade nej. Bålet var rest och iklädd en dräkt med
skamliga bilder av världsförsten, vilken hade horn i huvudet och
räckte ut tungan, tänk, sådana hädare! fördes jag upp på
vedtraven. Under avsjungande av sånger och hållande avgudabilder
framför mig, beredde de mig att dö. Jag hade aldrig trott, att
sådana vilda människor kunde finnas på havets öar. Nå, stunden
var inne, och jag trodde att det var slut.
Då mulnade himmelen och ut ur molnen slog en blixt, flere
blixtar, ner i guds hus, ner bland avgudabilderna. — Sen I, sen
I, ropade jag, gud slår ner sitt eget hus! Tron I ännu att han
bor därinne! — De svarte skingrades, jag slet mig lös. Sedan
jag vid stranden tagit en båt, flydde jag till havs, ty hellre
omkomma av guds hand än av dessa hedningars. Och nu är jag här,
och nu vill jag uppmana er att med mig draga ut och omvända
dessa hedningar till den enda sanna läran.
Lasse hade med uppmärksamhet avhört prästens sällsamma
berättelse, men mot slutet hade han med än större uppmärksamhet
haft sina ögon fästa på vulkanen, som i fjärran sände ut ett svagt
rökmoln.
— Låtom oss gå hem först och tala vid våra vänner, sade han,
innan vi draga ut på omvändelsetåg.
De gingo ner i båten och rodde hemåt under lärorika samtal
om olika slag av hedningar och om mänskliga villfarelsernas
uppkomst. När de kommo hem, var himlen redan förmörkad av rök,
och svaga dån hördes i fjärran. Oro rådde bland alla, och man
visste icke vad man hade att motse. Prästens återkomst väckte
ingen vidare uppmärksamhet, ty man hade annat att tänka på.
Hela natten vakade man och arbetade med båtarne, vilka man
varit nog försiktig att gömma och hålla i beredskap.
Himlen var röd som en eld och de som klättrade i träden,
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
