Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fullblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och trädgårdsmästaren till att plocka nypon på den vilda busken
och så dem i en bänk.
Den gamla busken kände sig mycket smickrad över att ha
väl-uppfostrade barn och gladde sig i förväg över den lysande lott som
förestod dem, vårdade med trägen omsorg i striden för tillvaron.
Strax vid vårens ankomst börja de unga nyponskotten växa i
höjden, rosiga och feta av den läckra kosten, som bestods i
trädgården. Modern betraktar dem med stolthet, och de små vilda
syskonen, som stodo bland gråstenar på sandig mark, se på dem
med en viss avund.
På två somrar växa de lika mycket som de vilda på fyra,
skjutande sina stammar rakt i höjden likt rottingar.
Den tredje våren besöker trädgårdsmästaren sin plantskola.
Försedd med en spade, gräver han upp alla nyponbuskarne och
kastar de svaga i en hög, där de få ligga och dö med rötterna
blödande under solens sting. De starka slås in i halm för att
forslas till järnvägsstationen, utom två, som han behåller och
omedelbarligen planterar i en bänk.
Efter detta blodbad, som moderbusken har åsett med
klappande hjärta, drar trädgårdsmästaren sin kniv, avskär en av de unga
plantorna jäms med marken, så att ingenting syns därav, och den
andra strax ovanför förgreningen, så att endast en helt naken
tapp därav sitter kvar. När detta är gjort, ympar han. På den
första fäster han en ympkvist under jordytan, på den andra
vildstammen en högst i toppen.
Med tiden växa såren ihop. Saven stiger genom de kraftiga
rötternas arbete, knopparne svälla och brista, och parasitkvistarne
fröjdas åt sin nya tillvaro på bekostnad av de olyckliga, som
”nära dem med sitt blod”. Och trädgårdsmästaren är jämt på lur
med sin kniv för att beskära dem, när de vilja ge vika för sin
obändiga natur.
— Är ni nöjda nu, olyckliga barn, ropar modern i förtvivlan,
sedan ni kommit i fint sällskap? Har ni fått nog av äran att
bära på ryggen sådana oduglingar, som äro oförmögna att göra
sina ungar själva.
Och syskonen flina:
— Man roar sig bra i fina världen, inte sant? En riktig
kvastkäpp är du. Och titta på den andra, som har satt sitt ljus under
en skäppa!
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>