Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om Herkules
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Herkules blev inte rädd, utan han släppte på, och in
rusade två stora floder som satte stallgolvet under vatten.
— Han är en folkfiende, råmade oxame; han vill förstöra
samhället, han vill dränka hela jorden.
— Det vill han inte, sade Herkules; han vill bara sätta dyngan
under vatten, och någon folkfiende är han icke, men en oxfiende
och en tordyvelsfiende, det är han.
När allt var klart, gick Herkules ut och lade sig att sova.
— Hur ska vi hämnas? sade oxarne. Ha vi några vapen som
bita på honom! Hornen ta inte på’n!
— Vi ska kasta träck på honom, sade tjuren.
— Det tvättar han av sig, sade grannen.
Frågan dryftades och när alla oxarne slagit sina kloka huvud i
hop, kommo de överens om att de icke ägde något vapen, som
bet på Herkules.
Men en tordyvel, som åhört överläggningen, hade fått en idé.
Den var mycket gammal och därför vann den gehör hos oxarne.
Man skulle slå honom med hans egna vapen.
Hans egna vapen! Det var klubban, men den orkade ingen
lyfta. Det var således en dum idé, fastän den var gammal.
— Sätt honom under vatten, förstår ni väl, inföll en annan
tordyvel; sätt honom under vatten, som han gjort med vårt stall.
Nå, det lät höra sig! Det var hans egna vapen! Vatten! Men
var skulle man ta det ifrån?
Tordyveln viskade något åt tjuren; denne lutade sitt huvud till
grannens, och snart hade alla oxarne klart för sig var de skulle
ta vatten ifrån, men de ville inte säga det högt, nu, sen de blivit
så renliga av sig.
Herkules vaknade vid att han sjönk i en smutsig flod. Men
han var rådig av sig, och nu kravlade han sig upp på sin klubba,
vilken var av oliveträd och sålunda kunde flyta som olja.
Av ytterst naturliga orsaker avstannade strömmen snart och
Herkules var på det torra.
Då gick han in i stallet och lyfte i vrede sin klubba. Men så
ångrade han sig.
— Man slår inte lus med slägga. Nog fan kunde ni ändå ha
bestått mig rent vatten, som jag bestod er. Men det gör nu
ingenting; oxar blir alltid oxar. Om jag nu slår er i rumpan,
för att ni hämnades så lumpet på mig, så kom inte sen och säg
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
