- Project Runeberg -  Ordet i min makt. Läsebok för underklassen /
144

(1968) [MARC] Author: August Strindberg With: Jan Myrdal
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk natur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

möta möjligen ett kvarlevande storkpar, höra törhända de
strykande vildsvanarnas kackel, och vi se snart i fjärran, där slätten
krupit upp att söka ryggstöd mot åsen, en lövverkskontur i sköna
undulerande linjer, som för oss, Mälarstrandens bam, vana att
se den taggiga granskogshorisonten, lockar och stämmer som
dunkla minnen från sagböckerna, från vår ungdoms första romantiska
teaterstycken... det är bokskogen. Träda vi in under de
mörkgröna valven nu på hösten, märka vi först behaget av att kunna
se fritt och långt, känna fördelen av att få sätta foten på jämn,
slät mark, ty boken är icke vän av bergstigningar som barrträden.
De skönt tecknade stammarna, smidigare än ekens, äro färgade
i en ljusgrå, stundom matt silverton, på vilken brungröna mossor,
grågröna lavar satt sina kraftiga toucher. Blåser det uppe i
kronorna är det lugnt därnere, och de hårda lövens svagt klingande,
stundom rasslande och viskande ljud, äro stämda i en gladare
tonart än de melankoliska barrträdens tunnsträngade eolsharpor.
Men nu är bokskogen tung, ty det är höst, och löven ha blivit
tjocka och mörka, regndisan har trängt in från havet, och örterna
på marken äro för länge sedan dödade av brist på ljus. Om
vintern åter, då är skogen ljus, och de härliga skeletten visa i sin
imponerande nakenhet hemligheten i stam- och grenbildningens
proportioner, på vilka dess skönhet ytterst är byggd. Är det då en
kall, blåsig dag, skall man höra nya toner i bokskogen: när
vinden drager genom topparnas avlövade ris, susar det som i riggen
på en fregatt och det knakar i de frusna stammarna, hela skogen
omkring, givande kommentarien till det för nordbon oförstådda
Horatianska silvce laborantes, de ”arbetande skogarna”. Skiner
då solen på de rimfrostiga unga bokbuskarna, som behålla sina
guldgula löv till knopparnas skydd, skymtar ett lättfotat rådjur
mellan vedtravarna, smyger en räv i spåren på en oförsiktig
vinterhare, och skriar den brokiga nötskrikan, då har bokskogen
visat sig i sin för uppsvensken mest tilltalande dräkt, ehuru
sydsvensken säkert håller sin skog kärast då han om våren i ett enda
slag slår ut i en bjärt grönska.

Återvända vi emellertid till hösten, vandra ut ur skogen och
nalkas den lilla insjön, där slottet ligger, löper vägen under ekar,
vilka här, rotade i den djupa myllan, skjuta mer i höjden och
se vekligare ut än våra nordliga; den solskensgula, väl sandade
allén är kantad med lindar. Enstaka avenbokar, små läckra träd,

144

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:48:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stbgoimm/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free