Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stora grusharpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Längre kom de inte den dagen.
Till natten blev det halv storm, och spelkistan dunkade som
stenläggarns jungfru ända tills solen gick upp. Då, när ålkusan
kom igen med hela sällskapet, hade skåpet ändrat sig.
Som ett haj gap hade locket slagit upp; där syntes en tandrad
så stor så de aldrig sett maken; men varannan tand var svart.
Och hela maskinen hade svällt upp i sidorna som en romfisk;
bräderna slogo bukt, trampen pekade i vädret som en sparkande
fot, ljusstakames armar knöto sig som nävar. — Den var rälig!
— Det skiljer sig! skrek torsken och lade ut en fena, klar att
vända.
— Det skiljer sig! skrek de alla.
Och nu lossnade bräderna, kistan öppnade sig, och man fick se
hur hon såg ut inuti; det var det roligaste av alltsammans.
— Det är en katse! Gå inte dit! sa ålkusan.
— En vävarstol är det! sa spiggen som virkar sitt bo och
förstår vävarsakerna.
— En grusharpa, sa abborn som brukade hållas under
kalkbruket.
Ja, en grusharpa var det! Men där fanns så mycket grunkor
och chikaner därinne som inte var likt den där de harpa grus
med. Det var små manicker som liknade tår i vita ullstrumpor;
och när de rörde på sig, så gick en fot med hundra
benrangels-finger; den gick och gick, men kom aldrig ur fläcken.
Det var en konstig kropp. Men spelet var slut, för benranglet
kom inte åt strängarne mer, utan fingererade i vattnet som om
det knackade med knogarne för att slippa in.
Spelet var slut! Men då kom ett stim med spiggar och gick
mitt igenom skåpet. Och när de släpade med sina piggar över
strängarne, då spelte det igen, men på ett nytt sätt, för nu voro
strängarne omstämda.
En rosig sommarafton straxt efter, suto två barn på
ångbåtsbryggan, en gosse och en flicka. De tänkte just inte på något, kanske
på lite odygd; då med ens hördes en sakta musik från sjöbotten,
och de blevo allvarsamma.
— Hör du?
— Ja. Vad är det? De spelar skalor.
— Nej det är myggen som sjunger.
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>