Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dålig smak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siteten tagit från påven i Rom, utfärdas dekretaler, bullor,
en-cyklikor, som fordra ett sekel för att annulleras. Det finns i
litteraturen många falska dekretaler, och när man tittar i professor
Warburgs Litteraturhistoria, så ser man strax var den behöver
korrekturläsas, detta oberoende av tycke och smak, men bevisligt
genom framläggande av fakta.
Några exempel ur högen. Dalin skall med Argus ha skapat
den nya svenska prosan. Nej, Olaus Petri har skrivit i sin Svenska
Krönika en svensk prosa, så ny och så ren att jag har lärt av den.
(Läs även Domarereglerna.) Dalin skrev halvfranska, och
tungrodd svenska, efterbildande även den engelska Addisons
Specta-tor, och var en hovslink.
Kellgren är icke skald: Nya Skapelsen deklamerar loci
com-munes, Dumbom är en efterbildning, Ljusets Fiender är bornerad
(mot Swedenborg!), och hela mannen var en hovpoet som
besjöng föraktliga personer och saker. Med Kellgren sjönk den
svenska diktkonsten, som med Stjernhjelms
Bröllopsbesvärsihågkom-melse (icke allenast med Herkules) tog sin början och sedan icke
uppnåddes förrän Tegnér diktade svenska motiv på den skönaste
svenska som är skriven.
Atterboms Lycksalighetens Ö vågar icke professorn kritisera
riktigt, ehuru han reserverar sig till protokollet, rörande den
bristfälliga formen och den ”oklara symboliken”. Men dramats konst
har professorn aldrig förstått och aldrig dömt rättvist, fastän han
suttit ting i över trettio år. Han finner alltid första akten bäst,
emedan han kommer till parketten utvilad, sedan sjunker stycket
allt efter som professorn somnar in.
Slutligen får man i hans lilla Lärobok läsa fabeln om 1890 års
renässans, när ”under åberopande av fantasiens och
skönhetsglädjens rätt” man reagerade mot fotografiska realismen. Men skall
jag behöva upprepa att varken Mäster Olof, Gillets Hemlighet,
Herr Bengts Hustru, Svenska Öden, Sömngångarnätter,
Hemsöborna, äro några fotografier, dessa hade tvärtom delvis blivit
stämplade som romantiska. Det var ju ett attentat då,
Pepita-attentatet, och emot mig, av ett rövarband, som ville beröva mig
min egendom och få mig ”mista min plats”. Detta är en mycket
ruskig historia, i vilken professor Warburg icke spelat sina kort
med händerna på bordet.
Den ”gråstämning” och det ”missmod”, som saknas i den
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
