Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Contributor Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterord av Jan Myrdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kollision med den där rådande folkliga’ ordningsmakten för
sina oanständiga böcker; och från Finland blev
tjänstekvinnans son’ genast utvisad. Det är endast i Sverige som man icke
låter störa sig.”
Om åttiotalsradikalismens genombrott och förfall kan — bör —
man läsa i Gunnar Ahlströms utmärkta ”Det moderna
genombrottet i Nordens litteratur” men de andra — de av Strindbergs
själsliv intresserade forskarna — skulle de överhuvudtaget kunna
klara att bli angripna, utestängda och lämpade över bord? Själv
tror jag det inte. Lika litet som de begriper av svartsjuka, lika
litet begriper de av den sundhet som krävs för att överleva.
Ty Strindberg fortsatte att skriva på svenska språket trots den
svenska kulturen. Och han behöll inte språket för sig själv som
Tegnér med sina fina brev och falska festtal. Han bröt därmed
mot varje regel i det svenska kulturlivet och skapade alltså svensk
litteratur.
I Osbert Sitwells ”Mannen som gjorde Strindberg galen”,
uppträdde den svenska kulturen i form av en svensk affärsman
som vuxit upp i Lund när Strindberg planerade ”Inferno”:
”... ’som pojke brukade jag driva med honom — jag
brukade ofta springa in i hans trädgård, ringa på dörrklockan och
sedan gömma mig, tills han öppnat dörren och gått igen utan
att finna någon där. — Och så brukade jag smyga fram gång
på gång, springa upp på trappan och ringa igen — Vad han
såg förbryllad ut. — Man har aldrig sådär roligt numera;
man är väl alltför förkonstlad... Barnsliga nöjen är de största
av alla5 fortsatte han med sin mekaniska, meningslösa,
halvsjungande röst.”
Men denna Osbert Sitwells tolkning av den svenska kulturen som
— riktigt nog — talar om sina infamier med mekanisk,
meningslös och halvsjungande röst, är alltför grund. Sitwell kände inte
Sverige.
Angreppen var mycket hårdare än så, de var också ihärdigare,
inte bara en pojkes halvårslånga lek. Att Strindberg förmåcftde
fortsätta; att han trots kultursverige förmådde producera sina
hyllmetrar tyder på en sinnes jämvikt och en sundhet av
osedvanliga mått.
I likhet med de andra stora döda måste Strindberg ständigt på
nytt återerövras. Hans texter fungerar även för läsare födda fem-
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
