Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Städjan, ett vandringsminne från sommaren 1888.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett par oaser i den stora skogsöknen. I öster och nordost mötes
ögat af Fjettervåla, Oxåsvåla med flera betydande fjäll och
fjällsträckningar, belägna dels på gränsen till och dels i Herjedalen.
I söder och sydvest når blicken ned till fjällen i Transtrand,
och med beväpnadt öga se vi här Njupeskärs hvita silfverband,
som aftecknar sig mot det långsträckta Fulufjällets sida.
Norrut höjer sig närmast Städjan det betydliga Nipfjället och der
bakom de väldiga fjällmassor, som utbreda sig från den punkte
der gränslinien mellan Dalarne och Herjedalen når riksgränsen.
mellan Sverige och Norge. Mest storartad är dock anblicken,
då ögat härifrån följer horisonten i nordvest och vester. I en
oafbruten följd höjer sig utefter riksgränsen, på flere mils
afstånd från Städjan, fjällspets vid fjällspets och bortom dem kring
Fämundsjöns strand ännu andra och högre, såsom Svuckustöt
vid sjöns östra strand, hvilket väldiga fjäll reser sig till en höjd
af 1,460 m., Solfjället, som hinner 1,290 m. och längst i vester
emellan Fämund- och Glommenelfven det vackra Sön- eller
Solenfjället med sina tre spetsar, af hvilka den högsta hinner
nära 1,800 m. Öfver hafvet.
Ja, sjelfva Snöhättan på Dovre-fjäll uppgifves kunna
urskiljas bland de fjällspetsar, som längst i vester sammansmälta
med den blåa rymden. Det är i sanning ofantliga synvidder,
som från Städjans topp öppna sig för våra blickar, och de i
storslagna drag framträdande faserna i den omgifvande naturen
göra ett oförgätligt intryck.»
Sedan vi så en god stund »perspekterat» och låtit Äolus
leka molnleken med oss, drogo vi oss undan i lä för
bröstvärnet och belönade oss med en pipa »Portorico». Trots den kalla,
fuktiga blåsten, mot hvilken dock våra skinntröjor nu som
alltid lemnade ett godt värn, tillbragte vi en dryg timme på
toppen, njutande af piporna, af ovädret och af örnlifvet bland
molnen. Först omkring kl. 7 började vi nedstigandet, sedan vi
först försigtigtvis tagit en noggrann kompasspejling på Åsvallen
med hänsyn dels till vandringen genom skogen, dels till
möjligen inträffande regn. Nedstigandet gick utför fjällbranten i
så rät linie terrängförhållandena det medgåfvo.
Efter en timme eller lika lång tid, som uppstigandet tagit
i anspråk, hamnade vi åter på Åsvallen, der vi nu befunnos
vara värdiga att få föreviga våra namn i turistföreningens
liggare. Under det vi skrefvo stod den fryntliga gumman Inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
