Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om bergsklättring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svårt för menniskor att uppklättra. Och utgör stupningen 50°
och derutöfver, så blir det alldeles omöjligt att uppkomma,
äfven om marken skulle medgifva trappstegs upphuggande.
För öfrigt, anmärker han, misstager man sig ganska mycket
öfver bergens sluttning, så väl då man betraktar den nedifrån
foten som uppifrån bergsspetsen och tar vanligtvis lutningen
för mycket starkare än den i verkligheten är.
Bland de olika formationerna inom klippterrängen
framträda några särskildt markerade. Hit höra hammare, skar och
eggar. Hammare kallas i fjälltrakterna en brant stupande slät
bergvägg. Råkar man på en sådan, som icke kan kringgås, då har
man, som det heter på bergsspråket, »gått sig fast i klippan»,
ökar återigen utgöres af genom berget löpande mindre dalstråk
eller klyftor. Ofta hafva dessa så branta och otillgängliga
väggar att de liksom vallgrafvar tvärt spärra vägen, men
understundom kunna de, tagna i sin längdriktning, bilda förträffliga
pass och utomordentliga vägar till eljest oåtkomliga ställen.
Eggarne eller kammarne äro fjällens vindbryggor. Trots sina
fullkomligt otillgängliga sidor erbjuda dessa likväl oftast längs
sin rygg en några fot bred väg. En regel vid bergsklättring
blir derför ofta att taga sig upp på en dylik kam, hvar man
bäst kan, äfven om detta skulle vara långt från sjefva toppen,
och sedan följa kammen, som icke osannolikt är trafikabel
ända fram till målet. En utmärkt illustration till denna regel
erbjuda Syltopparne i Jämtland. Understundom händer det, att
en dylik kam är så skarp att man kan sitta gränsle deröfver.
I Norge ser man till och med kammar, som äro så tunna att
det har vittrat hål tvärs igenom dem. Berget ser med ett ord
alldeles ut som om det vore genomskjutet af en jättelik
kanonkula. Folktron tillskrifver dessa märken S:t Olofs pilar.
En annan ytterst vanlig bildning i fjällen är s. k. ur.
Denna består af ett tjockt lager nedrasade stenar eller
klippblock, som ofta täcker hela fjällsidor, såsom förhållandet är
med t. ex. Snasahögarne i Jämtland för att nu endast taga ett
af de mest kända svenska bergen. I vanliga fall torde vandring
i ur icke erbjuda några faror, om den ock stundom är temligen
mödosam. Men ligger uren på en brant sluttning nedanför en
hög snötäckt bergmur och kan man af ställets utseende sluta
till, att det plägar vara skådeplats för bergras, då bör platsen
icke passeras, medan solen är uppe. En smält drifva och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
