Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd till Kålåsens lappkapell, Anjeskutan och Stiklestad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Voro icke dessa bekväma, hade vi endast oss själfva att
anklaga därför, men de voro bekväma.
Visserligen vaknade vi alla af köld efter ett par timmar,
men det hjälptes med att draga öfver oss ännu ett par alnar
med hö, så att vi lågo tämligen ordentligt begrafna. En annan
gång vaknade vi också, men af annan orsak. En person trädde
in i ladan och drog igen dörren efter sig. Vår lilla hund
ansåg sin plikt likmätigt att på ett mindre fint sätt låta den
nykomna förstå, att han gått galet. Och medges måste, att om
en hund någonsin bör bli arg, så skall det vara vid ett
tillfälle som detta. Den oväntade gästen hade säkerligen icke
beräknat att finna ett lefvande lif i ladan; det var därför icke
underligt, att han vid fleres barska fråga, hvem han var, med
darrande stämma förklarade sig komma direkt från Sunne i och
för den stundande gudstjensten, och att han hoppats kunna få
ligga i ladan under återstoden af natten. Efter denna ceremonilösa
presentation i svarta natten, slöts allmän vapenhvila, och
mannen bjöds taga plats, hvar hälst han kunde, hälst utan att
trampa på någon af oss. Detta var dock icke så lätt. Efter
litet prassel i höet hördes en röst: »Nu ligger ni ju midt öfver
mina ben.» — »Ja så, ursäkta!» Åter litet prassel. »Aj, var
snäll sparka mig inte i magen!» — »Förlåt!» — Efter ännu en
smula försiktigt prassel var allt lugnt, och snart hördes blott
en fnysande symfoni från ladans olika hörn. När vi om
morgonen stego upp, hade mannen redan försvunnit, lika osynlig
som han kommit, men ännu mer ohörbar. Ja, när vi stego
upp, hade vi riktat oss med den erfarenheten, att blott man
förser sig med tillräckligt mycket hö, är det särdeles lämpligt
att någon gång emellanåt logera i hölada, isynnerhet i Jämtland,
där man aldrig lär behöfva frukta för att träffa på en
orm. Vi tvifla på, att våra medresande mått bättre under den
natten, trots deras mer människovärdiga sofrum.
Söndagsmorgonen var vacker och klar, men ganska kylig,
ty Vindsvales son satt kvar på fjällen strax bredvid, visserligen
utan att skaka sina snöiga vingar, men de snöiga vingarna
voro där ändå, både synliga och kännbara. Men hur gärna får
det icke vara kallt uppe i de rena, klara fjällregionerna! Platsen
erbjöd nu en liflig och brokig tafla. De människor, som
samlats dit, skulle kunna indelas i tre klasser: fint folk,
bondfolk och fjällfolk. Det sista ordet är den officiella benämningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
