Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd till Kålåsens lappkapell, Anjeskutan och Stiklestad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för spisbrasan, sysselsatta med att torka, hvila, äta och läsa ur
resebiblioteket. Först på tisdags morgonen togo vi farväl af
det vackra Baksjönäset. På två medelstora, mycket goda
roddbåtar foro vi ett par mils sjöväg till Melens post- och
tullstation. Det blåste stark motvind, och vi skulle nog frusit
rätt mycket, om vi ej turat om med att ro — två par åror i
hvar båt. — Midt på sjön gungade de små båtarne som
nötskal. Just då gick en årtull sönder, förargligt nog. Men som
vi icke voro långt från land, kraflade vi oss dit och fingo
skadan reparerad med några videqvistar. Under allt stillare vind
och klarare sol nådde vi Melen, ett i förhållande till sitt
aflägsna läge mycket prydligt ställe med sina stora, väl vårdade
hus. Också har platsen haft sin lilla storhetstid. Innan
Storlien banan blef färdig, var Melen den sista svenska stationen
utefter den stora stråkväg, som, med begagnande af Jämtlands
många sjöar och mellanliggande skjutshåll, gick från Sundsvall
öfver Östersund och riksgränsen till Levanger.
Vi hade intet skäl att dröja vid Melen längre än för att
ciricka kaffe — och beklaga oss öfver, att ingen af oss var
läkekunnig. Saken var nämligen den, att en fattig man — där
i trakten äro alla människor fattiga — kom och frågade, om
någon af oss var »doktor», ty hans hustru hade legat illa sjuk
ett par veckor, och det fanns ingen läkare närmare än i
Levanger, 7 a 8 mil på andra sidan riksgränsen — också en
norrländsk lifsbild! Som sagdt är, vi kunde intet hjälpa och
fortsatte efter ett kort uppehåll i afsikt att äta middag å
Sandvigens hotell på den norska sidan, 1 1/2 mil från Melen. Nu
hade vi raka landsvägen för oss, visserligen något gräsbevuxen,
men jämn och fin, så att det var en riktig njutning att få
sträcka ut, två och två, i frisk takt. Det var, som vi sade, de
fyra temperamenten, som voro stadda på väg till Norge.
Flegman ansågs ha sin afgjorde och obestridlige representant i den
tungt lastade, oomkullrunklige Kalle Berg, det koleriska
lynnet åter i den »brunskäggyfvige», alla onödiga utgifter
afstyrande, Pelle Lund, sangvinisk mjukhet ansågs känneteckna
den genom sina intressanta glasögon fantasirikt blickande Olle
Vester; återstod melankolin, som af barmhärtighet måste
öfvertagas af den för oppositionslust och slösaktiga tendenser
anklagade, men äfven för åtskilliga humana egenskaper ej illa tålde
Janne Vigilander. Melankolins roll utförde dock Janne onek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
