Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd till Kålåsens lappkapell, Anjeskutan och Stiklestad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som Snorre förlägger legenden om den nedtrampade säden, som
S:t Olavs böner kommo att åter resa sig. I allmänhet taget
är en resa öfver Sul till Stiklestad intressant, efter som den
någorlunda troget följer Helge Olavs spår på hans minnesrika
sista färd.
Från Sul är det nära 2 mil till nästa station, Garnses.
En stor del af vågen kallas Karl Johans klev och är
utomordentligt skön, följande den trånga Inndalen med sina branta
klippväggar och älfven brusande i djupet. Janne Vigilander,
den melankoliske slösaren, färdades denna väg i karriol, för att
äfven så till vida få en specifik smak af Norge. På andra
sidan Garnses, så långt som inemot en mil, är vägen tämligen
intresselös. Man blir t. o. m. upptröttad af den snörräta
vägen öfver en fattig, med mager skog bevuxen sandhed — tills
helt plötsligt en utsikt öppnar sig, så härlig som någon gärna
kan vara. Öfver grantopparna, djupt under ens fötter utbreder
sig i strålande sommarsol den rika, leende Stiklestadsbygden,
mellan hvars böljande sädesfält, präktiga bondgårdar och
löfklädda kullar Vserdalsälfven slingrar sig fram i alldeles
oberäkneliga kroklinjer. Hon har nu tröttnat på att brusa fram
från katarakt till katarakt, hon flyter nu mer med stilla,
samlad kraft. Öfver andra byggnader på den vidsträckta slätten
höja sig Vinne och Stiklestads kyrktorn, monument öfver
Norges största minne. Bakom detta landskap ligger
Levangerfjorden klar och skinande, med sin spegel afbruten af Inderöns
svala, mörka grönska, och bortom fjorden höja sig åter blånande
fjäll med snöglänsande kammar. Det är till denna
oförlikneliga utsiktspunkt (nu för tiden kallad Altanen), som jag vågar
förlägga den gripande skildringen i Kungasagorna af kung Olavs
heliga syn. Man må anse denna berättelse höra till vårt ämne
eller icke, kan jag dock icke underlåta att här anföra den.
Dagen innan kung Olav kom ned till Stiklestad, red han en
stund ovanligt sluten. Mycket folk drog före honom, och
mycket folk efter, men själf red han utan sällskap och i djupa
tankar. Och sannerligen en tafla sådan som den nyssnämda
kan stämma till högtidliga känslor äfven en annan än den,
som i henne hälsar en länge saknad fosterbygd.
»Kongens det b0ie anlet
skinnede staérkt i glans af fjserne syn,
0jet ve,d intet dvaeled
paa jorden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
