Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luleå—Gellivare—Harsprånget—Jokkmokk— Storbacken—Edefors—Luleå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nere i en dalsänkning, tätt bevuxen med vide, Epilobium, starr
och ormbunkar; små porlande bäckar här och hvar.
Vi följde berget Nietsakeskobbo, en fortsättning af Niorova,
men skildt derifrån genom den nämnda dalsänkningen och
kommo fram till de stora, oöfverskådliga Muddusmyrarna, med
bergen Stubba i fonden. — Nu börjades vadandet; vattnet gick
oss stundom öfver knäet, men det var sällan dyigt. På detta
sätt vandrade vi omkr. 1 1/2 timmes tid; gingo öfver
Mäntyrova*) och sedan öfver det mellersta af Stubbabergen med
Norra Stubba till höger. Hjortron växte på dessa myrar i
oerhörd mängd och stora som en 5-öresslant.
En vegetation, så rik och omväxlande som i dalen
nedanför Stubba, hade vi aldrig kunnat tänka oss vid denna
breddgrad. Skyddade för kalla vindar växte der bland annat flere
arter Ranunculus, Epilobium, Mulgedium och starr på höga
tufvor, som likt blomkrukor stodo radade kring stranden af en
liten tjärn. Det hela tedde sig som en väl vårdad trädgård
med sin dam. Vi kunde knappt tro en sådan ordnad
gruppering endast vara en naturens lek. Den djupa tystnaden, som
ej ens en sångfogel bröt, hade det täcka landskapet gemensamt
med de vanliga lappska, men — intet mer; utsikten var
hämmad af bergen, grönskan djup och liflig, och ej ett spår af de
förkrympta växtformer, som eljest i dessa trakter äro så vanliga.
Vi njöto en stund af utsikten från Mellersta Stubbas
sluttning; solen var i nedgående och förgyllde med sina strålar det
ovanliga landskapet.
Efter att hafva passerat Stubba började en svår väg,
stundtals sättande vår fördragsamhet på hårdt prof: dyig myr med
hala tufvor, så foten slant oupphörligt, samtidigt täta videbuskar,
som man fick arbeta sig igenom och så mygg i sådan mängd,
att de skymde för ögonen.
Vi voro derföre belåtna, då vi, visserligen något trötta och
myggbitna, men utan minsta ömhet i fötterna, nådde Mickel
Erssons stuga i Jutsa, kl. 7 på afton.
Det var en liten enrumsstuga, omgifven af skog på trenne
sidor; möt nordvest var utsikten öppen öfver milslång,
myrländig mark, fram emot de höga snöfjällen vid Stora Lule-Vatten,
hvars vattenyta, ehuru liggande betydligt — omkr. 300 fot —
*) Mänty, finskt ord = tall; röva = kulle; högt skogsland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
