Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luleå—Gellivare—Harsprånget—Jokkmokk— Storbacken—Edefors—Luleå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lägre än Jutsaråvanen — syntes utbredd öfver horisonten. Jag
tog den till en början för en egendomlig molnbildning, men
har sedermera blifvit upplyst om, att det verkligen var Stora
Lule-Vatten.
Det ligger i sanning något tjusande i anblicken af fjäll
med evig snö. Öfvermåttan sangviniskt borde det väl icke
vara att nu, sedan turisterna, äfven de med högsta fordringar
att’färdas bekvämt, lätt kunna komma till Gellivare, snart
hoppas på en banad väg derifrån till Stora Lule-Vatten och så en
ångbåt uppför sjön till Stora Sjöfallet, som bekant det
betydligaste af Europas vattenfall och i höjd endast 10 meter lägre
än Niagara.
Vi gingo in i stugan; en liten gubbe om 70 år stod vid
spiseln och rökte ur en bleckpipa. De starkt utstående
kindknotorna, det långa, stripiga håret, den breda munnen och de
små, hopknipna, sura ögonen med neddragna, rynkade
ögonbryn förrådde den verklige lappen, som äfven gaf sig tillkänna
genom sin hjulbenthet och sin nyfikenhet på våra kontar.
Mickel Ersson hade »passerat graderna». Född fjällapp,
hade han en tid varit skogslapp d. v. s. fortfarande vandrande,
ehuru mindre vidsträckt, med sina renar, men med jakt och
fiske till binäring och var nu nybyggare och idkade
boskapsskötsel.
Till en början ordkarg, blef gubben Ersson efter några
timmar rätt språksam med sitt lilla svenska ordförråd.
Likvisst fingo vi vänta en god timme, innan han ändtligen, till
vår stora glädje, öppnade sin mun och sade: »lossa Porjus», och
så fingo vi efter en stund veta, att han ej kunde göra det förr
än följande morgon, enär det redan blifvit för mörkt, äfvensom
att vi gerna fingo stanna hos honom öfver natten. Hans
mjölkkammare blef vårt sofrum. Visserligen gjorde sig hans dotter,
en ingalunda ful flicka om 15 år med klar hy, liflig rodnad
och ovanligt långt, svart, hopflätadt hår, synbarligen sitt bästa
för att ordna oss en bädd af fällar och kuddar, men värmen
och den instängda, kvafva och osunda luften gjorde det oss
omöjligt att få en blund i ögonen.
Med de angenämaste minnen af en den läckraste mjölk,
såväl söt som tätad, och med dess bättre inga andra
oangenäma än de af en sömnlös natt voro vi på väg från Jutsaråvanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
