Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luleå—Gellivare—Harsprånget—Jokkmokk— Storbacken—Edefors—Luleå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger Ligga, ett hemman, tillhörande Gellivare bolag, och mellan
dessa ställen bildar älfven det mångomtalade, men af endast ett
fatal turister besökta Njommelsaska, ofta uppgifvet som Europas
största vattenfall. Om ordets härledning höras flere uppgifter; en
rätt vanlig, men antagligen föga tillförlitlig, är den, att det
pulveriserade vatten, som ständigt kastas upp ur det »dimmiga,
hvitkokande afgrundssvalget», vintertid skulle frysa till en
isbro, stark nog att bära en hare. (Måhända blifver jag i
tillfälle att i nästa årsskrift söka skildra, huru Harsprånget ter sig
vintertid.)
Kl. var 9 på aftonen, då vi lemnade Porjus med Ligga
till nästa station. Gångstigen går omkr. 3 kilometer från
älfven på den östra sidan genom en hög och vacker skog.
Vi förundrade oss öfver den beredvillighet, hvarmed Eric
Olsson gick oss tillhanda, tvungen som han var att härför vid
den bråda slåttertiden lemna sitt arbete; sedan hörde vi
emellertid uppgifvas, att nybyggarne lära hafva någon sorts
skyldighet att tjenstgöra som bärare och vägvisare.
Skogsstigen var jämförelsevis jämn och god, och den vackra,
ehuru i slutet af Juli, ännu ganska ljusa sommarnatten gjorde
vår promenad mycket angenäm — men endast en stund för
mig. Värmen och det myckna gåendet hade nämligen
förorsakat mig en ytterlig hudlöshet af det slag, som tyskarna kalla
»Wolf». Den, som erfarit dylikt, vet, hvilken olidlig plåga det
förorsakar, och heldre hade jag lagt mig i öde skogen än
fortsatt vägen flere mil med detta onda. Blyättiksalva, som fanns
i vårt »reseapotek», gjorde ingen nytta, ehuru jag använde hela
förrådet, omkr. 50 gram.
Jag satt der nu på en sten, mycket misslynt och för visso
icke till någon glädje för mitt ressällskap, som gladde sig åt
att vara så nära målet för den långa färden; — men ett
botemedel fanns och i sådan mängd, att jag blott behöfde sträcka
ut min hand för att samla tillräckligt deraf åt flere, — om
det hade behöfts; det var den vanliga skägglaven (Usnea
barbata). Jag erinrade mig en gång hafva läst, hvilket förträffligt
läkemedel den är för dylik åkomma, föga anande att jag en
gång skulle bli i tillfälle att prisa dess egenskaper,
I en bok för turister saknas icke, synes det mig, skäl för
att omnämna denna episod från vår vandring. En duktig
»tuss» af laven, sjelfförståendes rensad från vidhäftande barr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>